2012 års bästa album – Victors version

I fredags sammanfattade Klas albumåret 2012 genom att välja ut några av sina favoriter. Idag är det Victors tur att gör likadant.

Det släpptes en hel del riktigt bra musik under det gångna året. Bland all denna musik har jag valt ut ett gäng album som, enligt mig, förtjänar att lyftas fram. Kanske finns någon av dina favoriter med. Kanske har du själv rentav varit med och gjort något av dessa album. Svaren på frågorna hittar du hursomhelst här nedanför.

Metz – ”Metz”

Metz - Metz (2012)

Ingenting kan ha varit helt när Metz avslutade inspelningen av sitt självbetitlade album. Jag föreställer mig blodiga trumhinnor, hål i golvet och elgitarrers motsvarighet till en elefantkyrkogård. Kanadensarna har gjort ett perfekt soundtrack till den som vill riva ett hus med sina bara händer.

Oavsett om detta är noiserock, garagepunk eller både och står det klart att Metz låter såväl mycket som högt. Dessutom låter de förbaskat bra.

Jake Bugg – ”Jake Bugg”

Jake Bugg - Jake Bugg (2012)

Unge Herr Jacob har förvisso förgiftat rocklyriken med textraden: ”Then a friend took me aside, said: ‘Everyone here has a knife!’”. För detta ska vi aldrig förlåta honom. I övrigt finns inte mycket negativt att säga om engelsmannens debutalbum. Försäljningslistor har toppats, Oasislegendarer har övertygats och gitarrocken har räddats (den här gången också).

Jake Bugg har tagit ett fast grepp kring handen på ”The Age of the Understatement” och gått ut på en lång promenad som tillslut genererat i låtar som ”Taste It” och ”Two Fingers”. Hela fenomenet Jake Bugg är så oerhört brittiskt att varje botad anglofil riskerar återfall så fort hen kommer i närheten av den här skivan.

Spiritualized – ”Sweet Heart Sweet Light”

Sweet Heart Sweet Light - Spiritualized (2012)

Spiritualized är världsbäst på att genom nästan varje låt förmedla känslan av att något väldigt speciellt kommer hända precis vilken sekund som helst. Ibland kan den där känslan hänga kvar i närmare tio minuter innan man inser att ingenting hände och att det är exakt detta som är tjusningen med rymdrockarna från England. Spiritualizeds musik är en ständigt pågående upptrappning där tydliga inledningar och slut saknas. Ett fortgående känsloläge där stress och harmoni går att förena trots att det borde vara omöjligt.

”Sweet Heart Sweet Light” är en tidlös skiva som helt klart besitter en klassikerpotential vi kanske inte blir helt medvetna om förrän om tio år eller så.

Andrew W.K. – ”I Get Wet” (Nyutgåva)

Andrew W.K. - "I Get Wet"

Andrew W.K. är på många sätt en rolig figur vars verk lätt kan misstas för någon typ av amerikanska ”Vi drar till fjällen”-varianter. Visst säger han knasiga saker om pizza och nog var det lite oväntat när han blev My Little Ponys ansikte utåt under ett event i höstas. Men hur man än vrider och vänder på det är han framförallt en lysande musiker. Dessutom är ”I Get Wet” en helt fenomenal skiva. Party hard!

Nyutgåvan av albumet innehåller bland annat ett flertal hysteriska liveinspelningar som visar prov på en artist som på allvar gjort världen till en festligare plats.

Passion Pit – ”Gossamer”

Passion Pit - Gossamer (2012)

Melodierna är lika rosaskinande som albumomslaget. Texterna är snarare åt det mörkare hållet. Det må vara vagt och flummigt att påstå att en skiva handlar om livet, men i fallet ”Gossamer” framstår det som glasklart. Michael Angelakos skriver om livet. Han gör det skickligt.

På ”Gossamer” undviker Passion Pit att låta saker färgas i enbart svart eller vitt. Ibland rymmer ett och samma ögonblick både glädje och sorg. Det är en slutsats som många band kan dra. Få har däremot förmågan att förmedla innebörden på samma sätt som Passion Pit gör här.

Foxygen – ”Take the Kids off Broadway”

Foxygen - Take the Kids off Broadway (2012)

Har ni tänkt på att om man blandar olika väldigt goda saker med varandra så kan resultatet ändå bli fruktansvärt äckligt. Lasagne kombinerat med kladdkaka skulle kunna användas som exempel. Men så ibland kommer undantaget som bekräftar regeln (pommes frites med mjukglass sägs vara ett sådant undantag). ”Take the Kids off Broadway” är musikens motsvarighet till pommes frites med mjukglass. Foxygen blandar fritt från hela musikhistorien, och skrider över genregränser närhelst de känner för att göra det. Slutprodukten blir aldrig smaklös utan tvärtom alldeles underbar.

Sångaren Sam France har lika många röster som Foxygen har låtar och något säger mig att han förr eller senare blir betydligt större än bandet han nu spelar i.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti – ”Mature Themes”

Ariel Pink's Haunted Graffiti - Mature Themes (2012)

“Mature Themes” består av tretton fantastiska poplåtar som inte låter som poplåtar brukar göra. Orsaken till detta är naturligtvis Ariel Pink – seriefiguren som finns på riktigt. Hans experimentlusta är stor, hans talang är ännu större. Det är förmodligen det sistnämnda som gör att Pinks kreativa utsvävningar i slutändan klassificeras som ”mästerverk” istället för ”symptom”. Galenskap tycks vara den hemliga ingrediensen när Ariel Pink och hans Haunted Graffiti sätter samman unika hits. Tror ni mig inte? Har ni hört ”Schnitzel Boogie”? Då så.

Japandroids – ”Celebration Rock”

Japandroids - Celebration Rock (2012)

”Celebration Rock” inleds och avslutas med fyrverkerier. Vad som pågår däremellan är ganska svårt att få grepp om. När man lyssnar på det här albumet händer nämligen så mycket mer än att man bara blir påtagligt avundsjuk på den kanadensiska indiescenen. Japandroids framkallar både känslor och mening. ”The House That Heaven Built” är en rakt igenom perfekt rocklåt, utan att för det överglänsa de andra spåren nämnvärt. Lägstanivån är nästan för hög för att kallas ”lägstanivå”.

Frågan är om Japandroids själva vet vad de åstadkommit. När vi i höstas träffade sångaren Brian King och sa att ”Celebration Rock” hör hemma i toppen på årsbästalistorna svarade han leende: ”Året är inte slut ännu”.

Holograms – ”Holograms”

Holograms - Holograms (2012)

2012 var ett suveränt år för skivbolaget Captured Tracks. Att Sverige inte bara fick vara med på ett hörn utan snarare hamnade mitt i händelsernas centrum kan vi tacka Holograms för. Stockholmsbandets magnifika blandning av punk och indierock gjorde avtryck lite överallt (utom möjligtvis på hemmaplan). Inför Holograms första New York-spelning skrev anrika The New York Times: ”I have a feeling it’s going to be good”. Som att Barack Obama skulle twittra förväntansfullt inför en västmanländsk kommunpolitikers förstamajtal. Så stort är det. Nästan.