2012 års bästa album – Klas version

Den inledning du nu kommer läsa kommer antagligen framstå som fruktansvärt pretentiös, men likväl är det sanning. Att summera ett år genom att ställa olika musikalbum mot varandra måste vara närmast en omöjlighet. Hur kan man jämföra Efterklang med Hot Chip? Hot Chip med Tame Impala? Tame Impala med Efterklang?

Därför är det som här nedan presenteras inte en årsbästalista. Det är visserligen en lista över det gångna årets bästa album, men den sorteras i bokstavsordning efter skaparna – inte efter hur bra de är i förhållande till varandra. Lyssna på albumen här till höger, eller öppna en spellista med Spotify här!

alt-J – ”An Awesome Wave” Recension

Alt-j - "An Awesome Wave" (2012)

När man talar om alt-J är man alltid snabb med att kommentera namnet. Illa kvickt förklarar man att namnet kommer från den triangel som skapas om man på en Mac-dator trycker ned tangenterna alt + J. Att detta gång på gång prioriteras över briljansen i Intro-spårets övergång till ”(The Ripe & Ruin)” följt av pianot som inleder ”Tessellate” är fascinerande. Därpå följer låten som hade potential att bli årets superhit – ”Breezeblocks”. En så lugn inledning eskalerar över låtens gång, trots att det huvudsakligen är några få rader som upprepas om och om igen. Fantastisk låt, fantastiskt album.

Cloud Nothings – ”Attack on Memory” Recension

Cloud Nothings - Attack On Memory (2012)

Inte många album har sådana toppar och dalar som Cloud Nothings ”Attack on Memory”. ”No Future/No Past” blir ”Wasted Days”. En stämning byggs upp och låten går över till ”Fall In” och där någonstans tappar man intresset. Ett bra intro blir pannkaka direkt. Min poäng faller lite på att jag inte kan framföra min förlöjligande imitation av Dylan Baldis sång i skrift. Det är i refrängen, när han för fyrtioelfte gången sjunger ut låttiteln på samma genomtråkiga och gnälliga sätt, som jag byter låt. De snabba vändningarna i kombination med refrängens sång gör att jag bara kan tänka på skate-punk och Good Charlotte-riff från högstadiekorridorerna. Utöver låten som jag från och med nu omnämner ”Låten som inte bör nämnas vid namn” är det ett riktigt bra album som i sina hårdare delar verkligen skiner upp.

Django Django – ”Django Django”

Django Django - Django Django (2012)

Första gången jag över huvud taget hade något med Django Django att göra, åtminstone vad jag kan minnas, var på Park Lane och deras spelning på Stay Out West. Mitt sällskap vantrivdes och var ofantligt missnöjda med skottarnas framträdande. Vi gick därifrån, men så här i efterhand hade jag gärna stannat och dansat hela spelningen ut. Bandets musik i kombination med Vincent Neffs sång framkallar ett föräldrabupp hos alla, oavsett ålder. (Föräldrabupp är en fånig dans som ens föräldrar alltid dansade när man var kring tio år gammal och de var det pinsammaste som fanns. Det går ut på att man böjer ryggen och rör på handlederna i takt till musiken, kort sagt.) Nog om det, nu till albumet.

Det är ren svängighet från början till slut och är genreöverskridande på ett förhållandevis unikt sätt. Ord som art rock, neo-psychedelia och indiepop är bara några av alla de stämplar bandets debut fått. Bandet inleder 2013 med turnéande, och förhoppningsvis tillkännages därefter en uppföljare. Synd bara att Neff alltid har en oövervinnerlig förmåga att se sömnig och ointresserad ut.

Efterklang – ”Piramida”

Efterklang - Piramida (2012)

I Efterklangs fjärde album möter vi något jag skulle vilja kalla perfektion. Produktionen känns från början till slut genomtänkt och inte en enda ton passar dåligt in. Allt detta ledde till att jag verkligen gillade detta album, det finns helt enkelt inte något att klaga på. Därför blev jag inte lite förvånad när jag läste Pitchforks recension av albumet. Recensenten Matthew Murphy beskyller albumet för att vara komersiellt och menar att man, likt en storproduktion från Hollywood, är lika intresserad av albumets budget som albumet själv. Det är förvisso ett sätt att se på det, men ett ganska tråkigt sådant. Bandet kallas fega, och det är kort sagt en sågning från början till slut. Det råder onekligen oenighet mellan mig och Murphy som, ur min synvinkel, grundas i att Murphy tycker att albumet är lite för bra. Albumet passar inte i alla tillfällen eller alla personer, men icke desto mindre är det felfritt.

Hot Chip – ”In Our Heads”

Hot Chip - In Our Heads (2012)

Det var när Hot Chips ”In Our Heads” skulle ställas mot Tame Impalas “Lonerism” som jag insåg att det var omöjligt att rangordna album i förhållande till varandra. Detta till trots så måste jag erkänna: om jag under hot skulle bli tvungen att välja vilket album som skulle toppa en eventuell rangordnad lista skulle det antagligen bli detta. Det är inte ofta jag sjunger med i låtar men till varenda spår på detta album känner jag lusten till att sjunga. I närmare 57 minuter har Alexis Taylor, Joe Goddard, Owen Clarke, Felix Martin och Al Doyle mig som trollbunden. Det är elva hits, utan att vara märkbart skapade för att vara det.

Odd Future – ”The OF Tape Vol. 2” Recension

Odd Future - The OF Tape Vol 2 (2012)

Det är med blandade känslor jag låter Odd Futures album vara med på denna lista. De dåliga känslorna kommer från tanken på den recension som publicerades. Recensionen ett lågvattenmärke i min 520-karriär. Poängen med recensionen gled ur händerna och jag fick frågan vad jag tillslut tyckte, eftersom det inte riktigt framgick. Det jag sa då var kort sagt att albumet är tröttsamt men innehåller några fragment som är oslagbara. Dessa fragment är det som utgör de bra känslorna, tillika är det de som medför att albumet platsar på denna lista. Tar man sig igenom albumet kommer belöningen i form av den tio minuter långa ”Oldie” där gruppens samtliga medlemmar, oavsett om de vanligtvis rappar eller ej, är med med några rader var.

Tame Impala – ”Lonerism”

Tame Impala - Lonerism (2012)

Jag trodde aldrig att Tame Impala skulle kunna toppa 2010 års ”InnerSpeaker”. Det gjorde de inte heller. De var inte ens nära. Psykadelisk rock fick en nytändning inom mig, och säkert många med mig, i och med att debuten från 2010 gavs ut. ”Lonerism” från i höstas skulle måhända kunna dragit fram samma känslor, men inte i närheten med samma styrka. Men oavsett vad ”InnerSpeaker” var, eller är för den sakens skull, så förblir ”Lonerism” ett paradis i stereo. Det är feedback och effekter och inte minst ett sound som för tankarna iväg. Det gångna årets största sorg är antagligen att jag inte var på Debaser Medis när de spelade.

Vit Päls - Nånstans ska man vaSolen-Solen-2012

Slutligen är det två album som egentligen platsar här. Problemet med de båda är dock att jag inte riktigt vet vad jag ska säga om dem. Jag talar om Solens osignade debutalbum och Vit Päls ”Någonstans Ska Man Va”. Solen är inte olikt det vi hört tidigare, men icke desto mindre är det ett riktigt bra band som förtjänar att bli utgivna. Vit Päls går det att säga mycket om. Vissa gillar det, andra inte. Jag gillar det. Mycket. Så mycket mer har jag inte att säga om dem.

;

(Kommentera gärna faktumet att jag inledde alt-J texten med ett klagomål och gjorde precis det jag klagat på själv.)