En kväll av besvikelse

Besvikelsen. När en musiker man inte får nog av ställer in. För andra, eller var det tredje gången i rad? Jag pratar om Deptford Goth, som det ryktas lider av scenskräck. Vad händer? Varför? Hur kommer det sluta? Alla dessa frågor är på repeat i min hjärna, och jag kan inte annat än vara rädd att det kan bli slutet, eller åtminstone ett misslyckat albumsläpp för honom (debuten sägs släppas tidigt 2013). Men så pessimistisk ska jag väl ändå inte vara. Hela kvällen var inte ett misslyckande. Deptford skulle agera förband till How to Dress Well på XOYO i östra London, hipsternas högkvarter i dessa trendiga kvarter.

Även efter ett flertal lyssningar av ”Total Loss” hade jag svårt att formulera min tankar. Det var stundtals smärtsamt vackert, och låtar som ”Cold Nites” skattar jag högt åt när vi närmar oss slutet av året. Men i stora drag lämnades jag oberörd och besviken av uppföljaren till debuten ”Love Remains”. Och spelningen skulle hålla samma ton. Stundtals obeskrivligt, inte minst konsertens två extranummer där Tom Krell åter tar kliver under spotlightens spökvita sken, framför en spöklik projektorduk. Han framför sina två låtar a capella, utan mikrofon, och falsettrösten kämpar enbart mot smärtan han förtrycker under ”Talking to You”. Klaustrofobin blir ett faktum, och melankolin sköljer över oss, och tränger igenom alla sinnen. Men precis som skivan består majoriteten av spelningen av tama och inkonsekventa försök att återskapa den musikaliska magi som i ”Cold Nites”. Denna fick jorden att skälva, och kylan var bitande ljuv.

Annars var det inte mycket anmärkningsvärt med denna spelning. Frågan jag vill ställa är: gör tjänster som SoundCloud, Vimeo, med mera att det blir svårare för artister att klara sig i en bransch som konstant går sämre, och vänder sig mer och mer till så kallade ”collectors items”? Deptford Goth må vara en sådan artist, som kanske slog igenom över hans egen förväntan och inte vet hur han ska leva upp till ryktet. Ett flertal skribenter har hyllat honom för hans avslappnade eteriska, dub-rnb, som liksom all den bästa musiken just nu är otroligt svår att beskriva. Den måste helt enkelt lyssnas på. Jag hoppas verkligen att jag är helt ute och cyklar, och att Deptford tar sig igenom denna period som får hans musikaliska karriär att stagnera. Eller så är jag helt enkelt överdrivet pessimistisk, och bör glömma det hela och njuta av musiken han än så länge har släppt, som den senaste singeln ”Life After Defo”: