Foto: Rasmus Jerndal/520

alt-J på Oran Mór

GLASGOW
Att besöka Glasgow och av en ren slump ramla in på ett utsålt gig med något av det häftigaste England har att bjuda på för stunden är en upplevelse utöver det vanliga. Inte bara för att Alt-J, som trots taktbyten och pauser längre än vad du vanligen hör inom populärmusik, är det tightaste och mest stensäkra jag sett på hela året. Kvartetten är för kvällen otroligt bra, men mycket har de att tacka kanske femhundra totalt genomfrälsta besökare. Maken till respons har inte Stockholm upplevt på en mycket lång tid.

Låtarna Interlude I och Tessellate följer varandra och öppnar porten till en musikalisk resa. Plötsligt är den väldigt trånga källarlokalen ett böljande hav som rör sig med musiken, ton för ton. Jag vet inte riktigt vad som händer. Allsången överröstar acapellapartierna. Tempoökningarna följs av tokjubel som får Söderstadion ofta massiva inramning att blekna. Bäst av allt är att ingen ser förvånad ut. Frågan är om inte en av Europas bästa konsertpubliker finns just här i Skottlands största stad.

Absolut mäktigast är hummandet i Dissolve Me. Efter att publik och akt får vara ett i tio sekunder blir allt till mjuk, glädjefylld dans. Det var länge sedan jag kände mig verkligen hemma och välkommen i en konsertlokal. På Oran Mór sveps jag in i gemenskapens varma armar. Det viskas välkommen till vår verklighet. En verklighet jag nu bara saknar.

Taro avslutar. Ingen vill gå hem. Folk skriker desperat efter ett andra extranummer. Stämsången som ekar ut i västra Glasgow tycks pågå i oändlighet. Den är ett med natten, ett med människorna. Och då är det bara måndag. Längs med trapporna på vägen ut sjungs Breezeblocks kollektivt. Mycket försiktigt, men ändå väldigt tydligt. I kväll tycks bandet fått nya lärljungar. Predikan består av ett av årets bästa album.

Några få dagar efter att Alt-J visade vad det nya coola verkligen består av prisades gruppen med det mycket prestigefyllda ”Mercury Prize”. Jag är inte det minsta förvånad. Den brittiska musikscenen är nästan aldrig i kris. Det beror inte bara på tradition, utan även att det alltid tycks finnas nytänkade som förmår att binda till något redan etablerat. Hur man nu ska placera Alt-J vet jag inte. De är en egenhet som trivs bäst i sina egna kläder. Nog finns en del monotona Kraftverk-vibbar runt knuten. Även influenser från 2000-talets brittiska folkscen. Att dra helt glasklara kopplingar går dock inte. Helt glasklart är dock att Alt-J förtjänar all framgång de kan få. Jag böjer mig ödmjukt för den skapar- och spelglädje som genomsyrar allt de bjuder på.