Foto: Daniel Boud

Efterklang på Warwick Arts Centre

COVENTRY.

Efter den helt fantastiska ”Piramida” har Efterklang äntligen gett sig ut på turné. Igår var det dags för bandet att presentera deras senaste mästerverk tillsammans med Northern Simfonia på Warwick Arts Centre.

Med deras flugor och mustascher är det svårt att ta dem på allvar, i alla fall innan musiken börjar. Det är som de själva upplever musiken på nytt, tydligt i deras kroppsspråk och de mångsidiga känslor som de, och framförallt Casper Clausen (sång), bearbetar på scen. Om man förväntar sig att de skulle var ens någorlunda likt det Efterklang vi har kommit att älska på skiva, så är vi ute och cyklar. Det här är en helt annan grej, som är obeskrivlig. Men jag ska göra mitt bästa.

Projektet som inte skulle ha några tidsbegränsningar blev en dag en samling deadlines, där de tillsammans med klassiska arrangörer skulle skriva ihop stycken till en orkester, för att ge sig ut på turné. Tillsammans skapar de med bravur en ljudbild som liknar en blandning av den musiken de slog igenom med – musiken från ”Tripper” och ”Springer”, med deras sofistikerade post-rock experimentella övertonerna. Deras set-list är ungefär densamma som på skivan, den största skillnaden är det enbart orkestrala stycket som ”The Living Layer” övergår till, där även våra danska superhjältar inte kan göra annat än att njuta av den magi som fyller konserthallen.

Efter ”Hollow Mountain” och ”Apples” tror vi att det knappast kan bli mycket bättre, att ljudbilden inte kan bli mer massiv, och chockerande vackert. Men ack så fel vi hade. ”Sedna” förvandlas till något så övernaturligt vackert, som bara blir bättre av hur liten och sårbar Casper framstår bland de andra 42 musiker på scen. Han verkar själv kvävas av allt det vackra som händer kring honom, en syrebrist som gör ett så kraftfullt intryck att vi i publiken blir förstummade.

”Ghosts” och ”Black Summer” blir till någon form av ljudmässig klimax, men vi är inte klara ännu. Basisten – komikern, skojaren, vår tids Charlie Chaplin hoppar och gör splits i luften, han leker med oss. Den energin och underhållningen utstrålas så pass starkt att vi också vill hoppa och leka.

Under ”Between the Walls” smälter allting samman – från Casper till kören vars dynamik och kontrast är fantastisk, till hela orkestern, och särskilt trombonen som i bakgrunden dominerar och ber att få höras! De organiska och syntetiska element i ljudbilden jobbar tillsammans som aldrig förr, och i helhet blir det inget annat än perfektion. Det är sådant vi lever för.

”So” och ”Monument” var fenomenala konststycken, och för dessa fick de stående ovationer. Det var dessutom de två “sista” låtarna för kvällen. Men självfallet behöver de bjuda på några äldre låtar också. Och det tackar vi för.

Deras encore öppnas med ”Monopolist”, där Casper tillsammans med första sopranen sjunger någon hjärtgripande och krossande duett. ”Save me from myself. Leave my body broken”. Det gör ont att höra dessa ord. Orden räcker inte till. Alla stämmorna i kören och orkestern arbetar tillsammans för att reducera vår existens till något ofattbart litet och betydelselöst. Men det gör ingenting, just för att vi får bevittna detta. Rysningarna blir ett faktum. Showen attackerar alla våra sinnen, och Casper har lika ont som vi, men får stöd av fiolerna som ekar genom salen i harmonisk smärta.

De avslutar starkt med ”Modern Drift”, och även denna gång får de stående ovationer. Casper ger sig ut i publiken och skakar hand och tackar. De känner sig nog lika välsignade som vi denna afton.