En begravning i albumformat

Samuel Howard, under artistnamn lyckas inte övertyga med hans debutalbum, utan ställer frågor för svåra för honom att svara på.

Ark

Halls, Betyg: 3, Bästa spår: ”White Chalk” (nr 2)

Jag skrev häromdagen på twitter att ”Ark” var en av de mest minnesvärda album detta år. Men måhända uttalade jag mig för hastigt om Halls debutalbum. Med uppföljaren till den kritikerrosade EPn ”Fragile”, lyckas Samuel Howard inte lika väl. Det slår en som enformigt; låtar som ”White Chalk” återkommer flera gånger om och spökar. Känslan och tanken som blir alltmer återkommande då vi arbetar oss igenom ”Ark” är den av sorg och saknad, en bortgång och begravning. ”I’m Not There” skriker i sin frånvaro precis som den avlidne, samtidigt sorgset men till freds.

Albumet tar upp djupa frågor kring konstens existens i ett postmodernt samhälle som fortfarande behöver handskas med frågeställningar kring individen, och ett sargat förhållande till nuet. Svaren Samuel Howard föreslår blir en vädjan till att föreviga nuet, utan att förbise den existentiella ångesten som uppstår och är oundviklig. Individens förhållande till idag och detta nu har aldrig varit så invecklat och komplext, men med musik och konst som detta, blir det svårt att se alla dessa förhållanden som djupt problematiska. Och det kanske är just det som tilltalar med skivan. Samtidigt som han ställer oss dessa frågor, tillåter han en fridfull bearbetning av svaren, som inte minst kan beskrivas som transcendental. ”Shadow of the Colossus” kallar oss alla till denna kamp med oss själva, och vädjar till oss att inte ge upp.

Varje låt fungerar som en ny frågeställning, som introducerar olika nyanseringar, och som får skivan att dala in och ut mellan olika motiv. Ett av många problem han stöter på dock, är att frågeställningarna blir allt mer otydliga, och en och samma fråga upprepas flera gånger om. De rinner ut i sanden, och präglas och tyngs ner av de tidigare spåren som blivit så massiva i vårt minne.

Inspirationen från kyrkans musik är tydlig, en nytolkning. Det är en ton av otrolig sorg som ”Ark” förmedlar, som för tankarna till begravning, vilket görs tydligt redan från de första noterna av ”I”. Kyrkklockor skall ringa, orgeln skall eka, och det är ungefär kring den linjära och enformiga musikfilosofi som Halls har byggt sin skiva.  Genom detta försätter Halls i en uppförsbacke, som även blir en kamp mellan syntetisk elektro och de organiska tonerna av kyrkans fridfulla musik. Och det är just den sistnämnde kampen som skapar alla problem. Det blir för deprimerat, för enformigt i struktur och användande av instrument, och visar inte tillräckligt mycket djup och bredd för att fullt ut imponera. Det blir tråkigt efter ett tag, och inte ens ett försök att kasta oss in i ett mörker som är ännu svårare att handskas med lyckas.

Men all denna besvikelse gottgörs (nästan) genom det stundtals vackra och hans experimentella försoning mellan kyrkomusiken och dess kör med någon udda form av rave-RnB.  ”Funeral” och ”Holy Communium” är bra exempel på detta, när de förmedlar både känslor av familjaritet och alienation, vilket får albumet i sin helhet att ändå framstå som ett någorlunda lyckat projekt.