En naivitet som förtjänar respekt

Brooklynduon Matt & Kim har nått fram till sitt fjärde album. Det är lika intensivt och färgstarkt som sitt omslag. Men är det bra? Ja då.

Lightning

Matt & Kim, Betyg: 5, Bästa spår: ”Overexposed” (nr 5)

Detta skulle kunna vara en referens i Family Guy. Tänk er följande scenario: Peter Griffin tar sig igenom ännu ett evighetslångt slagsmål med sin gula kyckling-nemesis. Efter en utdragen scen där Quahog slås i spillror på diverse bisarra sätt kommer en blodig och smutsig Peter hasandes in i sitt vardagsrum där Brian och Lois sitter och tittar på Tv. Han tar ett djupt och rosslande andetag.

– Oj, jag har inte varit såhär utmattad sedan jag lyssnade på den där skivan med Matt & Kim.

Någonstans här kommer Lightning in i handlingen. Brooklynduons fjärde album innehåller, om jag räknat rätt, inte en enda andningspaus.

Redan på den 6 år gamla debuten gav Matt Johnson och Kim Schifino tydliga indikationer på att deras musik är skapad för att spelas snabbt och intensivt. På den tiden gick det i ärlighetens namn stundtals nästan för fort för deras eget bästa. Ni kanske minns hur syret i stort sett tagit slut halvvägs in i ”Yea Yeah”? Åren som gått har raffinerat Matt & Kims sound. Produktionen låter dyrare. En förvandling som påbörjades redan vid släppet av Sidewalks. Jag skulle vilja påstå att detta, renare, sound är till duons fördel.

Matt & Kim är primärt ett charmigt band. Ett band som man blir glad av att se och höra eftersom de i grunden är rätt roliga. De ser (jätte)glada ut, gör knasiga musikvideor och kan nog upplevas som ganska taffliga musiker. Att deras två första album gav intrycket av att vara inspelade inuti en kartong lär knappast ha tonat ner bilden av naiv småflummighet.

Självbetitlade debutalbumet samt några år yngre Grand är briljanta båda två, men de har också kedjat fast Matt & Kim i ett fack där de inte riktigt förtjänar att vara. Dessa två amerikaner gör popmusik som är alldeles för smart för att degraderas till ”charmig”. Lightning är kanske inte deras bästa album, men definitivt det viktigaste.

Energin och kreativiteten är nu förpackad på ett sätt som gör den lite lättare att ta till sig. Urladdningen ”Much Too Late” ställs i en fin kontrast till avslutande ”Ten Dollars I Found” och plötsligt lyckas Matt & Kim framkalla fler känslor än bara glädje. Duon berör. Det är respektingivande.

Singeln, tillika introspåret, ”Let’s Go” känns som något som frusits ner under mitten av 2000-talet. Låten bygger i grunden på en svalkande melodislinga som närmast nynnas fram. Detta skulle utan problem kunna ha varit samtida med Writer’s Block, Peter Bjorn and Johns mest lyckade verk. Matt Johnsons gälla sångröst kommer här väldigt mycket till sin rätt och fyller ”Let’s Go” med både eftertänksamhet och finess.

”Overexposed” spinner löst vidare på kameratemat som dök upp på förra albumets ”Cameras”. Musiken låter som om man skulle ta slutet på The Horrors ”Sea Within A Sea”, öka hastigheten tre gånger, öka hastigheten tre gånger till och sedan lägga på trummor – för att det är så kul.

Lightning är en rakt igenom smakfullt genomförd balansakt mellan tecknad film och välspelat drama. Det är färgsprakande, medryckande men framförallt väldigt meningsfullt. Charmigheten finns fortfarande kvar, men bygger nu minst lika mycket på mognad som positivt laddad frenesi. När en synt och ett trumset utsätts för så mycket kärlek och värme som bara Matt & Kim verkar besitta är det inte förvånande att resultatet förr eller senare kommer generera i något ytterst vackert.

Då kan man faktiskt förlåta duon för att de ibland gör att man bara vill skrika: ”Andas!”.