Foto: 520

Japandroids på Strand

Det var verkligen en frisk fläkt som slog ned tidigare i år då Japandroids släppte uppföljaren till debuten Post-Nothing. Celebration Rock ger synnerligen skäl för namnet. Den är välproducerad och behandlar klassiska lyrik-teman som det ljuva livet, kärlek etc. Undertecknad har under sommaren gått och funderat på om det verkligen kan vara på det viset att musiken även går att översätta till ett liveframträdande av samma klass. Svaret är nej.

Japandroids har givetvis energin att driva halva Södertälje och samma spelglädje som lyser i en femtonårig rockers ögon när han öppnar julklappen med en Stratocaster-kopia. De har även ett låtmaterial som inte går av för hackor. Det saknas däremot en hel del. En ljudtekniker värd namnet skulle kunna göra mycket en kväll som denna. Gitarrljudet består till 85 % av dist och både sång och trummor saknar de effektfulla reverb-ljud som bygger upp stämningen kring annars väldigt simpelt konstruerade låtar. Det blir väldigt tydligt att låtmaterialet inte mår lika bra på Strands scen som i en studio. Ackord hit och ackord dit. Den röda tråden är frånvarande och får mig att känna mig trött.

Å andra sidan ger duon uttryck för en glädje som är svår att inte ryckas med i. Jag blir glad för deras skull. För att de får göra vad de uppenbarligen älskar. Samt att de får respons av den nästan pinsamt lilla publiken som begett sig till Hornstull denna lördag. ”The Night of Wine and Roses” och ”Evil’s Sway” är inte helt oväntat de starkaste korten. Kanske för att det är så enkelt. För att det är rock. För att gemene man blir glad av rock. Japandroids varken försöker vara, eller är, överdrivet svåra. Alla på plats vill ha kul. Alla får ha kul.

Avslutande ”For the Love of Ivy” blir något av ett genomarbetat noise-konstverk där diverse kända riff blandas in för att ytterligare elda på stämningen. Det blir ett roligt avslut. Publiken ser nöjd och glad ut, även bandet. Kanske är detta något av det mest svenska jag har upplevt som samtidigt kommer från Kanada, jag kan nämligen inte beskriva dem med ett bättre ord än mellanmjölk. Även om man kanske ska vara lite tydlig med att det då är mellanmjölks-rock vi pratar om. Rock förblir rock och inte mycket mer. Roligt men lite platt, som många gånger tidigare.