The Hives på Gröna Lund

Fagerstas finest ger allt. Typ. Alltså, The Hives är alltid The Hives. Det är taskigt att jämföra ett livekalas utan dess like med sig självt, men trots detta är det svårt att undkomma det faktum att kvintetten inte spänner över ett gigantiskt spektrum. Det är jättekul med ”Try It Again” och ”Walk Idiot Walk”, men det börjar bli lite gammalt. Det här är ett band som har varit aktiva i mer än ett decennium och som gjort minimala förändringar i sitt förhållningsätt till konserter. Det är jävligt bra, men känns ändå lite gjort. Efter ett antal Hives-spelningar slutar adrenalinet till viss del att pumpa.

Det är inte förens ”No Pun Intended” hamrar hela vägen till Skeppsholmen som det sker någonting som faktiskt sticker ut. Nicholas Arson rör sig som om han var besatt, Pelle Howlin Almquist spenderar halva konserten i fotodiket. Resten är som vanligt. Sladdar hit, sladdar dit. Texter om att vara uträknad. Lite reklam för den nya skivan. Några sönderslagna trumpinnar. Spoilervarning: Det blev aldrig roligare än så här.

Eller vänta nu ljög jag nog, ”Midnight Shifter”, aldrig tidigare spelad live, är väldigt bra. Innan detta har Almquist pratat något ofantligt om himmel och jord samt stirrat varenda femtonåring på första raden i ögonen. Alla blir nöjda. Det känns billigt. Det är ingen kraftansträngning när de gjort detta tusen gånger tidigare. Det mesta på rutin och det ger inget mer än att lyssna på det i studioform.

Självfallet går det dock hem. Garagerock har vävts in i den svenska musiksjälen, kidsen som ännu inte får gå på Debaser älskar att dansa. Hives klär sig snyggt. Det känns dock ingenting. Det enda som förmår att beröra mig längre är ”It Won’t Be Long”. Kanske för att den känns ärligast. Inte överdriven, inga onödiga ordlekar. Bara ofantligt bra melodier som studsar mot stensäkra riff. Då genomsyras kroppen av en faktisk känsla och inte bara av lite munterhet i 100 dB.

Jag må ha sett The Hives sju gånger. Jag må aldrig ha lämnat kravallstaketet besviken. Men vad fan. Kom igen nu. Bandet är enterteiners av ypperlig världsklass. Då kan man mer än så här. Man kan också göra någonting nytt. Kanske är det onödigt att klaga, kanske det är berättigat. Hur som helst börjar det nuvarande konceptet blir föråldrat. Därför efterlyses här ytterligare en dimension i svensk rock. För allas bästa.

Text: Rasmus Jerndal

  • J

    Helt ärligt, vilka band förnyar sig live-mässigt?
    Och vilka band överraskar när man ser de för den åttonde gången? (såvida de inte var riktigt dåliga de första sju..)

    Generellt är det någon ny backdrop, kanske ett tillägg av instrument är dyl. som står för ändringen. Eller att en artist/band faktiskt gått från sömniga till bra live.

    Här är det världsklass och förväntningar därefter. Tycker ändå att The Hives försöker, med nya inslag av att få publiken att sitta ner, ninjas istället för roadies på scen, nya kostymer, och nu senast även blåsorkester. Och bara en sådan sak att Pelles mellansnack alltid innehåller något nytt, det är mer material än vad vissa stand-ups klarar av att skriva under ett år. Känslan är att är det något band som försöker utvecklas live, trots 100 spelningar/året och stämpel som världsklass-akt, så är det just The Hives. Vilket är beundransvärt, för de har ju inget att bevisa live.

    Sen kan man ju undra om man verkligen ska totaländra ett vinnande koncept istället för som idag, utveckla den till lite, lite bättre hela tiden.

    / J

  • Rasmus Jerndal

    Nog finns det en del artister som kan vara som natt och dag. Det mest konkreta jag kan komma på just nu är nog Håkan Hellström som kan pendla mellan passiv falsksångare och arenadomptör. Eller kent som har gått från klubbmörker till arenapop. Kan även tänka mig att Radiohead platsar här.

    Det här var sjunde gången.

    Jag ser dina poänger, men om man tittar på de faktiska beståndsdelarna i musiken känns det som om det mesta är av samma skrot och korn. På gott och ont som sagt. Personligen tycker jag att man visst kan göra om saker. Eller i alla fall bryta mönstret. Ja, ninjan är väldigt häftig. Men utöver det känns det inte som om något av det som sker är oväntat. Det jag försökte efterlysa var en förändring som åtminstone jag inte förväntat mig. Kanske är det för mycket begärt. Kanske är jag och Hives relativt klara med varandra.

    Hur som, kul att du läser!

    /Rasmus