Foto: Theodor Wilson

Islands på Lilla Hotellbaren

– Don’t talk, säger Islands sångare Nicholas Thorburn och ler. Inte särskilt genuint, men han ler dock. Personerna han har för avsikt att få tyst på är de som besöker Lilla Hotellbaren för spontan After work snarare än indiepop. Problemet är att den skaran utgör cirka 70 procent av de som vistas i lokalen. Islands vill inte vara här. Egentligen.

Det kanadensiska bandet verkar lida av en bekräftelsetörst de snabbt får vänja sig av med den här kvällen. Det hänger en sorts ”Shut up and play the hits!”-stämning i luften och efter att de avverkat ”Don’t Call Me Whitney, Bobby” redan som femte låt tycks intresset vara relativt smalt för fortsättningen. Att riva av ett mastodontset på närmare 20 låtar såg redan på förhand lite oklokt ut, framförallt om man förväntar sig folks fulla uppmärksamhet från start till mål. Så fort någon rör sig mot utgången, som är placerad precis bredvid scenen, lyfter Thorburn på huvudet och får något besviket i blicken samtidigt som hans ögon följer med hela vägen ut på Folkungagatan. Att de flesta som samlats framför scenen vid spelningens början även står kvar där mot slutet verkar inte lindra något vidare.

Fantastiska introriffet i ”The Arm” eller den rakt igenom briljanta ”Creeper” är ljusglimtar som räddar ett i grunden ganska bra set från att bli förvånansvärt stelt. Att Islands har kvalitéer finns det få som kan ifrågasätta. Hur väl kvalitéerna användes en vanlig onsdagkväll i Sveriges huvudstad väcker större frågetecken.

Text: Victor Lundmark
Foto: Theodor Wilson och Victor Lundmark

Setlist

Never Go Solo
Switched On
The Arm
Lonely Love
Don’t Call Me Whitney, Bobby
Creeper
Hallways
This Is Not A Song
Same Thing
No Crying
Tender Torture
Where There’s A Will There’s A Whalebone
Shotgun Vision
EOL
Don’t I Love You
Swans (Life After Death)
Can’t Feel My Face