Intervju
Foto: Theodor Wilson

The War On Drugs: ”Det är så mycket djupare än liknelser”

Under Way Out West fick vi en pratstund med låtskrivaren och sångaren Adam Granduciel från The War on Drugs. Trots kraftigt jetlag hade han tid och ork att prata med oss. Bland annat om Bob Dylan, Sverige samt tacksamheten att få vara musiker.

Hur känns det att vara tillbaka i Sverige, ett land du tidigare uttryckt uppskattning för?

- Det är fantastiskt. Jag pratade med min pappa, som är typ åttio år gammal, och har varit lite överallt. Och här är vi nu, vi har varit i Sverige kanske fem gånger på ett halvår. Det är så vackert. I vissa delar av världen finns det människor som man helt enkelt klickar med och verkligen tycker om. Något som är viktigt, kanske särskilt inom denna bransch.

Trots att The War On Drugs inte direkt är nykomlingar gällande turnerande, så under en av de sista låtarna i repertoaren, ”Black Water Falls”, plockar er basist fram sin kamera och börjar fota både publiken och resten av bandet. Vaknar ni någonsin och behöver påminna er själva att, detta verkligen är ert levebröd?

- Ibland.. Fast inte riktigt på det sättet. Det är inte som om jag vaknar och plötsligt är jättetacksam. Jag är tacksam, men på ett annat sätt. Visst finns det tillfällen då man spelar och folk klappar med och jag tänker att det är helt fantastiskt att vi får göra, det vi gör. Till och med när vi körde i vår hemstad inför tio personer, på en måndagskväll. Det var också sjukt. Men det är roligt att vi får göra det på den här nivån och det är kul för samma anledningar. Det är otroligt, man försöker bara få kontakt med människor och skapa något man själv tycker är bra och vill lyssna på. Sedan får man ju det verkligen verifierat när man befinner sig på andra sidan jordklotet och gör just det man verkligen vill göra, säger sångaren.

Att gå från att spela inför en publik på tio personer i sin hemstad till stora festivaler och arenor på en annan kontinent är ett stort steg. Likaså från att spela in musik själv i sitt vardagsrum, och att ett år senare få bevittna publik som kan låttexten lika bra som en själv. Något som Adam själv uttrycker ett stort nöje över, med ett avslappnat och halvsegt:
- Oh yeah, it’s great.

Om han däremot trivs bättre i studion än på en europeisk festivalscen är något han inte kan svara på.
- Det är två helt olika liv. I studion, för mig, får man leva fullständigt inom sin musik och skapa en skiva, ett verk, fortsätter Granduciel.

Jag tror att jag gör det annorlunda nu – nu är det lite mer kontrollerat, och jag också skriver mer

Angående just skapandet av musiken använder sig Adam av någonting han kallar för en ”stream of conscious”-teknik när han skriver sina låtar.

- Det var något jag gjorde just på den senaste plattan. Ett nytt sätt att arbeta på med musiken. Jag avslutade sällan något. För det mesta lät jag det bara finnas kvar och konstant komma på en ny text för varje gång jag lyssnade, och därefter bearbeta låten från en annan vinkel. Sen så gick jag igenom allt igen. Lyssnade och gjorde nya tagningar och lade till, eller tog bort en vers. Då fann jag mig inte i en livssituation eller sinnestillstånd där jag bara kunde sitta ner och skriva texter. Jag funderade mer kring en låts ljud och former och hur de fungerade tillsammans. Till slut hade jag ett helt bibliotek med inspelningar – små slingor, riff och ljudsnuttar. Och eftersom jag i princip var den enda som visste vad som faktiskt fanns där, kunde jag exempelvis lägga in lite grejer här och där efter att bara ha en låttext i huvudet. Om det är något jag kommer fortsätta att göra eller inte vet jag inte. Jag tror att jag gör det annorlunda numera. Nu är det lite mer kontrollerat, jag skriver också mer. Men mycket kommer också genom improvisation eller små ögonblick när man lättare kommer ihåg vissa stycken.

I och med just detta sätt att skriva låtar och förhålla sig till musiken, blir det någonsin så att du inte kan göra klart en låt – att du lämnar den kanske i några år eller att vissa kanske blivit en omöjlighet att slutföra?

- Ja, det händer väl alla. På den senaste skivan var det låten ”Come to the City” som under en väldigt lång period befann sig i ett underligt skick, men när man väl klurat ut hur det ska låta, då går det undan. Men det finns mycket material som jag har jobbat på i sex, sju år, där jag bara har små bitar och fragment klara. Det är sjukt hur vissa av dessa idéer kan leva kvar såpass länge, nämner Philadelphia-musikern.

Om han någonsin blir klar med dessa låtar är han osäker på. Dock förhåller han sig till sin idol och inspirationskälla för att finna svaret.

- Även (Bob) Dylan hade låtar han skrev så tidigt som på 70-talet och inte blev avslutade förrän på 90-talet. Även delar av materialet på albumet ”Time Out of Mind” är från runt ’75, och då är det drygt 20 år som gått. Man måste låta musiken bli en del av sig själv och en plats att leva inom och sedan utveckla eller ändra på dem med tiden då du åldras och förändras. Och plötsligt så hittar man ett sätt att fullfölja det på.

När vi ändå är inne på Bob Dylan, hur känns det att konstant bli jämförd med just denna musiker, som satt en sådan stor prägel på den moderna populärmusiken?

- Jag tänker egentligen inte så mycket på det. Jag har ett såpass intensivt förhållande till honom och hans musik att ingen skulle kunna förstå eller bry sig. Han är… Han är min snubbe. Han är den som gäller. Sedan tror jag egentligen inte att det finns en ordentlig jämförelse där, bara faktumet att jag älskar hans musik så mycket att det har inspirerat mig. Men mitt förhållande till musiken och det sättet som Dylan har format mitt liv de senaste tjugotre åren går inte riktigt att förklara. Det är så mycket djupare än liknelser. Han var den som fick mitt musikaliska intresse att växa, och jag är fortfarande fascinerad och inspirerad av hans musik. Jag är inspirerad av all möjlig sorts musik, men han har verkligen varit den där konstanta kraften. När folk säger att jag låter som Dylan… Nja, jag tror inte riktigt det är det folk menar egentligen.

Intervju av Filip Claesson
Foto: Theodor Wilson och Victor Lundmark (sista)