Intervju

Django Django: ”Det blir många Frankensteins monster av låtarna”

Skotska Django Django gjorde i somras sin första spelning på svensk mark. Filip Claesson träffade det uppmärksammade bandet för att prata om influenser samt varför de heter det de heter.

Det är första gången ni befinner er i Sverige med Django Django. Hur känns det?

Vincent Neff: Det känns otroligt, och spännande. Jag har varit här några gånger tidigare men aldrig med bandet. Så det känns ganska konstigt, men ändå fantastiskt.

Tommy Grace: Det är alltid lite pirrigt att uppträda i ett land man aldrig spelat i tidigare, då man inte vet vilket sorts bemötande man kommer få. Men vi håller tummarna och det verkar vara fullt ös här ikväll.

David Maclean: Vi klev precis av planet, så vi har inte riktigt fått några ordentliga intryck än. Vi har sett en flygplats… och ett hotell. Och så åker vi tidigt imorgon, så vi får ta den frågan nästa gång när vi är här lite längre. Vi kommer förhoppningsvis tillbaka, kanske senare i år. Under festivalsäsongen är det ju alltid så att alla vill få in en i allt, så det blir att man åker någonstans, kör sin grej och sedan återvänder till bussen.

Och ni har haft ganska fullt upp under årets festivalsäsong. Lite överallt i Europa och framförallt några riktigt tungviktare till festivaler i Storbritannien?

V: Ja, vi körde ju på Latitude och Field Day.

Jimmy Dixon: Och så har vi flera stycken snart – Leeds, Reading, Bestival.

T: Men det är schyst att under denna säsong även få spela på en bra klubb (som på Stay Out West, red. anm.) där det är lite trängre.

Det är något ni föredrar?

T: Ja. Ibland får man ju en riktigt bra festival och allt är bara fantastiskt. Men jag tror att jag generellt föredrar klubbkvällar – sent, och med många fulla och glada människor.

Något som förbryllar även era mest gedigna fans – Django Django. Kan ni berätta lite om det?

V: Det var egentligen inte något vi tänkte på så mycket. Vi behövde ett MySpace-konto. Vi hade bara en låt att lägga upp och vi behövde helt enkelt ett namn innan vi kunde göra något. Vi tänkte väl lite i stilen med ”Liquid Liquid”, någon sorts dubbelgrej. Sedan hittade David en platta som hette ”Son of Django”, vilket lät lite kul och exotiskt. Det påminde inte riktigt om något annat. Men vi tänkte aldrig så mycket på det och trodde väl inte att någon någonsin skulle fråga.

Haha, då får jag väl be om ursäkt för det! Men ni påpekar att det inte påminner om något annat, och det kan man även säga om er musik. Vad är det som inspirerar er till att utveckla ert unika sound?

D: Allt man lyssnar på när man växer upp och diggat under sin livstid sugs bara upp och kommer sedan ut när vi spelar in. Många producenter, och även musiker lite längre bort på spektret, Public Enemy, väldigt mycket olika saker. Det är väl just favoriterna som inspirerar en.

Hur ser er kreativa process ut?

D: Ja, ibland är det ju svårt att få ihop låtar, att få en vers att fungera med en refräng eller vice versa. Du vet inte riktigt hur du ska få ihop allt. Ibland kan det ta flera månader att få allt att stämma och fungera ihop. Något vi ofta har gjort är att klippa och klistra ihop två låtar som fungerar.

Då kanske man kan säga att det kreativa är lite uppe i luften och överallt på en och samma gång?

D: Ja, det blir väldigt många Frankensteins monster av låtarna. Vi oroar oss inte så mycket om texterna utan förlitar oss mer på rytmer och ljud, och vi kanske även hade varit nöjda med att göra en skiva utan låttexter alls… Vi ser väl oss inte direkt som några låtskrivare av högsta rang, sittandes vid stearinljusen medan vi försöker få ner den perfekt texten. Vi har lite roligare med det hela helt enkelt.

Om ni inte ser er själva som typiska ”sångmakare”, vad ser ni er då som?

D: Jag bryr mig inte riktigt. Jag gav upp med genrer i tonåren och bestämde mig för att det kanske var okej att gilla både Nirvana och ravemusik, eller att man kan vara ett fan av The Beatles och Michael Jackson på samma gång. I plugget betedde sig alla lite som delar av en stam gällande musiken, och jag kom fram till att jag bara ville uppskatta musik. Sedan tror jag att när man väl har den inställningen så glömmer man i princip att genrer existerar. Det är bara i människans natur att försöka kategorisera allt, men sedan går det åt helvete när något inte passar in. Jag har svårt nog att sortera och organisera min skivsamling!

Det är det ni gör på fritiden alltså?

D: Ja, jag är lite av en skivnörd. Så jag försöker arrangera dem i genrer och så, men det slutar alltid med att jag har en ganska så fascistisk musiksamling med all den svarta musiken på ena sidan, och den vita på den andra. Du har reggae och funk på ena medan rock och folk finns på den andra.

När ni då plockar olika saker från både sidorna, var hamnar ni själva?

D: I blandade sektionen. Folk kallar det indie för att det är en väldigt bred grej och vadsomhelst kan passa in där. Men jag vet faktiskt inte vad indie är numera. Det är ju annorlunda nu än till exempel när jag gick i skolan. Då var det musiken som inte snappats upp av de stora bolagen.

T: Jag kan förstå att det var väldigt hjälpsamt förr, när allt var tryckt journalistik och det var ett snabbt och effektivt sätt att beskriva någon. Folk som gillade en viss sorts musik kunde då tänka sig att de även skulle gilla detta. Men idag kan man ju omedelbart komma åt det på internet och höra hur det låter. Så genrer verkar inte ha samma betydelse längre. Det är mer: jag gillar detta. Här, lyssna på det! Men numera är det väl lite överflödigt.