Lars Winnerbäck på Gröna Lund – Andra kvällen

Det är fortfarande lika snyggt. Ljudet är makabert bra och det nya bandet är stensäkert. Det finns inte överdrivet mycket att hänga upp sig på i setlisten och inte är sju män i svarta kläder skyldiga till något större misstag någonstans. Trots detta är Winnerbeck ano 2012 ingen total fröjd. Med risk för att låta lika missnöjd som vissa av Lars texter kan jag inte komma i från att känna mig något blåst på konfekten.

Det är kallt på Djurgården. Kanske har det stora publikmassan förlorat känseln i händerna och även rösten på kuppen. En spöklik tystnad närvarar mellan låtarna. En tidig, rå version av Kedjebrev borde fått de flesta konsertarenor att explodera. Nicke Andersson river av ett gitarrsolo som får det att isa hela vägen ned i ryggmärgen, men responsen uteblir.

De tomma stegen gör sig riktigt bra med ett dunkelt sorl av bergochdalbanor i bakgrunden. Innan detta kläs Järnvägsspår i en ny mycket lätt sensommarklädsel där sången plötsligt blir det dominerande instrumentet. Det är ändå någonting som saknas. Känslorna ligger och pyr på halvvärme men tillåts aldrig koka över. På grund av detta får gamla texter nya meningar. En något gubbig poesi kommer till tals genom en röst som verkar ha bestämt sig för att ta det piano. Jag kan inte relatera till den nya, äldre Lars. Det känns inte som att jag har samma sorts oreda i mitt liv som besjungs i Jag får liksom ingen ordning längre.

Elegi överlever dock avskalningen den har utsatts för. Texten är fortfarande en otäck berättelse om saker som kan hända gemene man. När Elden äntligen slår ned som första extranummer når också den femstjärniga bild- och ljusshowen sin bästa stund. Röda stjärnor och marcherande människor längs med statsvägar är en vacker kuliss.

I särklass bäst är Jag har väntat på ett regn och klockrena, ljuvliga Söndermarken. Linköpingssonen från de beryktade höghusen blickar ut över ännu en publik som tycks nöjda, men inte mer. Senaste gången jag såg Winnerbäck var på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Då som nu stod jag på bland de bakersta raderna. Det febriga lyckorus jag då lämnade med är i kväll utbytt mot ett konstant ekande jaha. För summerat är det inte bättre än det. Mer än så gör inte Lars det till.