Foto: Victor Lundmark

En B-fotografs bekännelser

Hur är det egentligen att vara konsertfotograf på en stor festival? Victor Lundmark tar oss med till fotodiket och bakom kulisserna på Way Out West 2012.

A-fotografer och B-fotografer. Det är inte en förteckning över kompetens eller talang. Systemet där de pressfotografer som besöker en festival delas in i två olika bokstavsgrupper går ut på att de med viktigast jobb (A-fotograferna) lätt ska kunna identifieras om så är nödvändigt. Generellt är det de som skickats ut från bildbyråer samt stora tidningar som blir A-fotografer (i vissa fall kan det även räcka att vara tillräckligt god vän med arrangörerna). Jag är en B-fotograf.

St. Vincent, Way Out West 2012. Foto: Victor Lundmark

Som stockholmare på festival i Göteborg, svensk representant för en brittisk musiksida och dessutom indirekt tillfällig konkurrent till 520, sajten jag själv var med och grundade, är det inte svårt att falla in i någon sorts identitetskris. Den laminerade pappersbrickan som säger ”Photo B” blir då pilen som visar vägen mot mitt temporära gäng. B-fotografer samlas tidigt vid fotodiket. Ibland mer än 20 minuter före konsertstart. Vi spekulerar kring hur stort intresset för den stundande spelningen kommer vara bland de andra pressfotograferna. Vi spelar avslappnade. Innerst inne är vi dock alla lite rädda. Om väldigt många vill fotografera en spelning är det först och främst A-fotograferna som får gå in på ytan framför scenen. Därefter fylls det på med B-fotografer till dess att en ansvarig vakt tar beslutet att det är fullt. You shall not pass! Risken att missa möjligheten att få fotografera Blur eller Refused hänger ständigt över oss som ett svart moln. För en icke konsertfotograferande individ kan denna skräck vara svår att identifiera sig med. Låt mig säga såhär: det är ungefär samma sak som när en fotbollsstjärna skadar sig veckan innan ett EM-slutspel. Att fotografera de största banden är som att vinna de största titlarna. Att inte få vara med… det vill vi inte ens tänka på.

Nostalgi är populärt. Konsertfotografer utbyter gärna minnen om hur det var att fotografera med film på Hultsfredsfestivalen 1991. Jag berättar att jag inte var född då. För att inte förstöra stämningen brukar jag skynda att flika in med min äldsta konsertfotohistoria. Den är från 2010. Fungerar förvånansvärt bra varje gång.

Refused, Way Out West 2012. Foto: Victor Lundmark

När vi konsertfotografer inte fotograferar spelningar, alternativt tittar på spelningar utan att fotografera dem, håller vi för det mesta till i pressrummet. Det genomsnittliga pressrummet på en större svensk musikfestival innehåller en oräknelig andel vita Mac-datorer, en Markus Larsson samt små högar med upprivna godispapper. Här blandas skribenter med fotografer, sladdar blandas med anteckningsblock och informationsblad blandas med Coca-Cola. Första gången man besöker ett pressrum kan det lätt komma som en chock att all den dryck, fika och godis som finns där är gratis. Sedan lär man sig att hantera det. På Stockholm Music & Arts tidigare denna månad satte jag ett svårslaget (och lite hemligt) rekord i grenen ”flest antal uppätna kanelbullar”. Det handlar om att fika med rutin, så att det inte blir för påtagligt att man tillslut ätit Snickers till ett värde av två festivalbiljetter.

I anslutning till pressrummet genomförs det allt som oftast en hel del intervjuer. Desto större festivalen är, desto större är artisterna som blir intervjuade där. Way Out West är, som ni vet, väldigt stort. Vid minst två tillfällen, med ytterst begränsat mellanrum, försökte jag att så obesvärat som möjligt passera de specialrum som abonnerats för intervjuer. Planen var att ”av en slump” gå in i Blur precis efter att de avslutat en intervju. Jag skulle lite i förbifarten nämna något om att jag ägnat en stor del av sommaren åt at läsa Alex James självbiografi. Detta skulle få hela bandet att vända sig om och utbrista: ”Berätta mer, intressanta människa!”. Sedan skulle Alex bjuda mig på ost samtidigt som Damon skulle fråga om jag ville sjunga i hans nya projekt.

Det blev inte så. Jag såg åtminstone Love Antell.

Blur, Way Out West 2012. Foto: Victor Lundmark

En artistträff blev det hursomhelst. Sedan tidigare hade jag bokat upp en kortare porträttfotografering med Frida Hyvönen. Efter att ha spring-gått från spelningen med A$AP Rocky kom jag flämtande fram till Fridas manager som tog mig vidare förbi ett par avspärrningar innan jag slutligen kunde hälsa på pianisten med den starka sångrösten. Frida Hyvönen är ungefär dubbelt så cool som man tror, så det var inte utan en viss nervositet jag började diskutera idéer för fotograferingen. Vi hittade några märkliga plåttunnor strax bakom Commons loge och ganska snart var en närmast perfekt porträttbild tagen. Mest tack vare sångerskans professionella inställning, men jag vill ändå ta åt mig några procent av äran också.

Jag avslutade festivalen upptryckt mot ett staket. Publikkaoset under OFWGKTA gjorde att de flesta av oss fotografer inte släpptes in i diket utan istället fick trängas vid sidan av scenen. Reflexmässigt lyckades jag mitt i denna röra föreviga hur en av HipHop-kollektivets medlemmar kastade sig ut i folkmassan framför sig. En flygande avslutning på en strålande helg.

OFWGKTA, Way Out West 2012. Foto: Victor Lundmark

*Fotnot: Victor Lundmark fotograferade Way Out West 2012 för brittiska internetbaserade musikmagasinet The Line of Best Fit. Se Victors fotobevakning här

  • Jonatan

    Tacka vet jag Roskilde som inte gör någon uppdelning fotografer sinsemellan!