En nystart som kom för tidigt

Dan Boeckner och Britt Daniel provar på sitt nya musikprojekt tillsammans med New Bomb Turks Sam Brown. Det imponerar inte. Istället för att någon tar för sig känns hela albumet som en kompromiss.

A Thing Called Divine Fits NPR-Stream

Divine Fits, Betyg: 3, Bästa spår: ”My Love is Real” (nr 1) och ”For Your Heart” (nr 8)

Bara några dagar efter att Handsome Furs gått ut med ett hjärtekrossande pressmeddelande om att bandet inte länge finns bildades Divine Fits. Förväntningarna var (och är väl fortfarande?) skyhöga inför supergruppens debut A Thing Called Divine Fits. Vad som är ”super” med dem vet jag inte. Wolf Parade var en ”supergrup” där Boeckner och Krugs otroliga karisma fick ut det bästa av varandra, och balansen var alltid nästintill perfekt. Detsamma kan inte sägas om Divine Fits.

Om man gillar den Dan Boeckner vi känner igen från Handsome Furs så gillar man åtminstone halva A Thing Called Divine Fits. Visst är det spännande och kul att Boeckners musikkarriär inte tog slut när jag bloggade om det i min förtvivlan för några månader sedan, men jag har verkligen svårt för Spoon. Britt Daniel (sångare i Spoon och även i Divine Fits) tilltalar mig inte, och jag förstår mig sällan på hans musik. Därför känns det ytterst tråkigt att jag bara kan uppskatta ungefär hälften av låtarna på skivan. Vi ska ju heller inte glömma att nämna bandets tredje och minst uppskattade medlem, trummisen Sam Brown som kanske känns igen från New Bomb Turks. Stackarn måste ju vara schizofren vid det här laget, då han har två helt olika (och ganska dominanta) viljor att anpassa sig till – Boeckner och Daniel.

Visserligen är några av låtarna som Britt Daniel agerar frontman i bättre än förväntat. ”Flaggin a Ride” är ett exempel. Men upplägget på skivan, där Boeckner och Daniel turas om och sjunger ungefär varannan låt, har jag svårt för. Det känns så oerhört lågstadiedemokratiskt, vilket stoppar skivan från att någonsin få någon naturlig rytm, energi, och synergi. Den dalar fram och tillbaka mellan två olika filosofier, och det fungerar tyvärr inte som det ska.

”My Love is Real”  och ”For Your Heart” är skivans bästa låtar, just för att de påminner så starkt om ett av världens vackraste duoband – Handsome Furs. I den sistnämnda träder Daniels gitarrslingor fram lite mer, det fungerar utmärkt, och jag undrar om han inte enbart borde ha haft den rollen istället. Även ”Baby Get Worse” och ”Civilian Stripes” blir små räddningsplankor för hela skivan, då det låter mer som något från Plague Park. Utan dessa låtar kommer Divine Fits debutalbum aldrig upp i den standarden man förväntar sig. Är man dock ett fan av både Spoon och Boeckners tidigare arbete så lär man inte bli besviken. Det är en smaksak.

Albumet, som egentligen släpps den 28e augusti, kan streamas på NPRs hemsida (här).