Stockholm Music & Arts
Foto: 520

Stockholm Music & Arts – Dag 1

Nystartade festivalen Stockholm Music & Arts har för avsikt att låta konst och musik gå hand i hand. Dessutom gör man ett påkostat försök att ge sig in i den förvånansvärt svåra ”Driva-stor-festival-i-Stockholm”-branschen. Ett starkt startfällt (som uppmärksammats för sin stora andel kvinnor) visar att både pengar och ambition finns.

Konsten är det lite si och så med. Det krävs att man aktivt söker upp den, och frågan är om det inte är aningen för mycket begärt av den genomsnittlige festivalbesökaren. Kanske skulle man satsa på övertydlighet och koncentrera konstverken på en och samma lättåtkomliga plats nära scenen. Dragplåstren är trots allt artisterna.

Frida Hyvönen får den otacksamma uppgiften att börja spela strax efter klockan 17 då en hungrig, och således aningen ofokuserad, festivalpublik börjar fundera om de ska välja hamburgare eller den spanska ”delikatessen” Churros till middag. Inte blir de mindre hungriga av Hyvönens lätt ironiska mellansnack om Västerbottenost. Lägg där till att konserten drabbades av kvällens enda riktiga skyfall (i kombination med tillhörande åska). I teorin låter detta förmodligen som en ångestfylld tillställning, men Frida Hyvönens klara röst och starka melodier ser i praktiken till att göra det bästa av situationen. ”Terribly Dark” avslutar storstilat innan bandet halvt tvingas rusa av scenen medan regnet susar likt spjut genom Skeppsholmen.

Betydligt bättre väder får Marianne Faithfull. Brittiskan står för en sansad spelning som nog egentligen hade passat bättre för en lite mindre publik. På långt avstånd går det knappt att se om personerna på scenen ens rör sig och när min vän, tillika 520-bekantingen, Victor Schultz frågar om inte Marianne Faithfull skulle spela under någon av dagarna övertygas jag ytterligare om att denna konsertupplevelse inte kommer att återberättas för så värst många barnbarn i framtiden.

Trots att festivalområdet bara har en ensam scen och att fredagsbiljetterna är slutsålda (runt 10 000 till antalet) lyckas ingen artist komma i närheten av Patti Smiths publikhav. Polarprisvinnarens popularitet är imponerande, för att inte tala om hennes scennärvaro. Inledande ”Dancing Barefoot” sätter ribban skyhögt, men rutinerade Smith river inte ut sig en enda gång. För många andra som uppnått pensionsålder skulle det vara direkt livsfarligt att bete sig som legendaren. Hon rockar loss till klassiska ”Because The Night” med en brutal intensitet och det känns som tjänstefel att tala om annat än en succé. Med sin respektingivande utstrålning får Patti Smith en publik som är beredd att ge lika mycket till henne som hon ger till dem. Allsången och djungeln av händer som klappar i takt skapar en fantastisk atmosfär. Dessutom gör sig Smith förtjänt av något sorts charmighetspris när hon då och då ställer sig och vinkar jätteglatt till alla tusentals människor framför scenen.

Sist ut på festivalens första dag är Antony Hegarty från Antony and the Johnsons som tillsammans med Sveriges radios symfoniorkester ska ge engelsmannens redan vackra låtar en ännu vackrare förpackning. Uppdraget utförs med beröm godkänt. ”Cripple and the Starfish” och ”For Today I Am A Boy” är ett par exempel på de gåshudsframkallande mästerverk som omsorgsfullt byggs upp på scenen. Antony Hegarty sjunger med hela kroppen och ser ut som att han balanserar en skål med världens sista vatten som ska rädda oss alla från att torka ut. Konserten får en extra dimension när ett mellansnack visar sig övergå i ett brandtal om Hegartys dröm om ”framtidens feminism” där äldre kvinnor dominerar parlamenten och där man endast får leda ett land efter att man blivit mamma. En musik- och konstfestival i Sveriges huvudstad känns i och för sig som den minst kontroversiella platsen att delge dessa idéer på, men viktiga budskap är trots allt viktiga överallt.

  • Vera Maria Olsson

    Fint skrivet! Önskar jag skulle varit där :)