Bass Drum of Death på Fitzgerald’s

Bass Drum of Death, Fitzgerald’s 2012. Foto: Rasmus Jerndal/520

HOUSTON. För er som inte är överdrivet insatta i vad som pågår på undergroundscenen i Houston kan jag berätta att det råder mindre eufori över allting som kan klassificeras som noiserock, hardcore, garagerock etc. Det märks av när DZ Deathrays och Bass Drum of Death gästar staden. Trots faktumet att det är torsdag och att det inte är några överdrivet välkända namn som spelar är det bra med lagom alkoholpåverkad publik på plats. Kidsen på plats flyger omkring i moshpiten och tär på sina redan nötta Converse.

John Barret, i slitna kläder och ett enormt hårbarr, slår an extremt aggressiva riff medan hans kollega Colin Sneed ser till att göra skäl för bandnamnet. Det är verkligen fantastiskt underhållning. Fascinerande nog krävs det inte mer än ett antal effektpedaler och en gitarr av rang för att skapa en ljudbild av sådana proportioner att ett helt rum börjar skaka. Garagerocken lever i allra högsta grad igen, mycket tack vare de amerikanska syd- och väststaternas förmåga att kasta fram nya band på löpande band. Samt Pitchfork.

Det är som bäst när ”Get Found” gång på gång får lov att bjuda upp till röj. Förra årets kanske mest dansanta rock-riff står fortfarande mycket högt i kurs. Egentligen är Bass Drum of Death ett portabelt party. Det tycks bandet veta om. Utan att försvåra redan klockrena låtar blir det hela väldigt rakt och ärligt. Det är sådana band som får en publik att skrika efter mer, även när det är väldigt uppenbart att spelningen är slut.

Anledningarna till att klaga är för få för att få någon plats hos oss. Det känns därför väldigt roligt att bandets andra album är på gång. Trots att det ringer något fruktansvärt i mina öron när jag cyklar hem längtar jag tills dess; nynnandes på ”GB City” och väldigt tillfreds med faktumet att musik fortfarande får ha ilska som huvudkomponent.