Mörkt på riktigt

I väntan på det försenade Coma Cinema-abum som ingen riktigt vet när det ska släppas lindrar Mat Cothran längtande själar med en ny skiva under namnet Elvis Depressedly.

Mickey’s Dead Bandcamp

Elvis Depressedly, Betyg: 5, Bästa spår: ”Waves of Bad Intention ” (nr 4)

Den musikaliska skillnaden mellan Mat Cothran som Coma Cinema och Mat Cothran som Elvis Depressedly är jag inte riktigt kapabel att sätta fingret på. Båda projekten bygger sina respektive uttryck kring ett rossligt lo-fi-sound samt texter så kolsvarta att till och med Ian Curtis hade behövt hålla för öronen om han fortfarande varit vid liv. ”I ain’t never gonna learn to swim/so when the water rises to my mouth /I’m just gonna breath right through my smile/and be happy to drown”, sjunger Cothran och lyckas på några få minuter radera ut gränsen mellan popmusik och regelrätt smärta. Utan tvekan kan undergångstematiken då och då dras lite för långt, men trots det går Mickey’s Dead aldrig till överdrift. Mat Cothran är för ärlig för att kunna bli överdriven.

De som följt upphovsmannens huvudsakliga kommunikationsväg, Coma Cinemas Facebooksida, har förmodligen noterat de gånger som han berättat hur musiken bokstavligen talat räddat hans liv. Tack vare att människor runt om i hela världen köpt fysiska exemplar av Blue Suicide, Cothrans hittills mest lyckade skiva, har han fått in tillräckligt med pengar för att kunna stanna i sitt eget hem. Således finns det ingen anledning att misstänka Elvis Depressedly för effektsökeri. Det här är en musiker som både sett och ser livets olika baksidor, och på något vis lyckas förmedla detta genom vackra melodier som bottnar i både indierock och folkpop. När ett munspel fyllt av känslor träder in i skivans avgrundsdjupa titelspår är det som att se en välbehövlig lägereld sakta dö bort i ett oönskat regn.

Mickey’s Dead skapar Mat Cothran den typ av hemmagjord amerikansk indie som får åtminstone mig att drömma om vardagsrumsspelningar med superbegåvade band som aldrig kommer bli större än sin egen bekantskapskrets. Kanske är det där, mellan soffan och det ärvda matsalsbordet, som musiken blir som mest genuin och meningsfull.