Hultsfred
Foto: Klas Eskilson/520

The Cure på Green Stage

Ibland bör man börja med ett erkännande. Jag såg inte hela The Cures spelning, långt från hela. Senhöstkylan och viljan att flyta omkring till Stay+ var för stor för att jag skulle orka befinna mig vid Green Stage under två timmar och fyrtiofem minuter.

Vad som dock var väldigt tydligt under den stund jag såg bandet var att man tydligen aldrig kan räkna ut The Cure. Personligen hade jag inte förväntat mig en Robert Smith som sjöng av hela sitt hjärta, ett band som såg ut att njuta på scen eller att de oräkneliga fraserna om kärlek skulle kännas ärliga.

Det finns väl ärligt talat lite man kan gnälla på också. Att ljudet dog under en stund är känns inte helt reko. Inte heller att bandet i princip är stillastående, konstant. Men detta är trots allt mindre saker i det stora hela. Smith får mig faktiskt att ytterligare en gång bli lyckligt deppig, någonting alldeles för få artister förmår i dag. The Cure tjugohundratolv känns som en upplevelse man nog kan klara sig utan, men som man mår bäst av att ha med i festivalbagaget på tåget hem.

Foto: Klas Eskilson
Text: Rasmus Jerndal