Är musiken fortfarande politisk?

Häromdagen satt jag och diskuterade musik med en kursare till mig. Han är otroligt musikintresserad och är med i flera av skolans musiktillställningar. Då vi satt där och pratade om moderniseringen av musik, påpekade han att musiken blir alltmer konstnärlig och mindre politisk, som om de inte kunde samexistera. Han menade på att folkmusiker som Bob Dylan, och många tidiga punk-band hade en tendens att skala av det musikaliska, och istället lägga ner mer fokus på själva texterna, så att musiken lyfte fram dessa texter som var så politiskt motiverade. Jag vet inte riktigt om jag håller med om detta, då jag anser att musiken har enda sedan Bob Dylan varit en del av samhällets kulturkapital, som var och förblir en kulturell industri.

Bara någon dag senare, tisdag 29e maj, belönar Barack Obama Bob Dylan med en ”Medal of Freedom”, med motiveringen att han ”har utmanat oss, inspirerat oss, och förbättrat denna värld”. Trots detta, tillsammans med artister som Bob Geldof och Bono, anses han vara en politisk musiker vars tid kanske är förbi. Deras musik har inte samma påverkan längre.

Samtidigt så ser man en annan tendens inom musikvärlden, då flera band försöker vara unika, och mixtrar med olika genrer, något som alltid har kategoriserat musik på ett tydligt sätt, och dikterat huruvida musiken ska vara politisk, eller oskyldig, och bara vara en del av det kapitalistiska samhället vi lever i. Innebörden av detta kan anses vara inget annat än desperata försök för musiker att etablera sig som ikoner, på det sättet som The Beatles, eller The Clash gjorde, då det var väldigt unika för sin tid. Men jag väljer att se det som en raspolitiskt motiverad rörelse, som överger de kategorier, fördomar, och stereotyper både inom och utanför musiken. Under en lång tid har det funnits två etiketter på musik, som generellt är baserat på ursprung och bakgrund. På ena sidan har vi den gitarrbaserade musiken – allt från rock/pop till folk, etc. På den andra har vi trummaskinerna, autotune-ade röster, och datorljud som man finner inom R&B/Hiphop och så vidare. Att då ta beståndsdelar från båda dessa breda kategorier och skapa någonting nytt, som Polica har gjort, eller Gayngs för ett nämna bara två band, gör musiken oerhört politiskt.

Denna nya form av musikalisk politik kan vara ett symptom av den extremistpolitiska vågen som sprider sig över Europa just nu. De politiskt laddade texterna må har försvunnit, eller åtminstone minskat i antal, samtidigt som artisterna vänder sig åt att ta en politisk ståndpunkt genom det instrumentala. Det kanske är därför jag älskar det. Det må vara omedvetet, men denna musik är otroligt raspolitiskt laddat, i alla fall om man tar England som ett exempel. Ju mer man skrapar på dess yta, desto mer inser man hur hatfullt och fördomsfullt, nästintill smygrasistiskt detta land är. Tur då att musiken fortfarande kan vara ett politiskt verktyg.

Precis som Björn Söder antydde med hans ”Sverige?”-kommentar efter att Loreen vann Eurovision Song Contest i lördags, kommenterade många engelsmän att ”hon ser ju inte svensk ut”, och det fräckaste, ”men det är ju vit musik”. Vi får hoppas att denna extremism också blir besegrad av musiken, åtminstone att musiken kan förbli ett medium för att motverka den, precis som all annan musik vi tänker på när vi kopplar politik och musik. Vi kan inte bortse från det abstrakta inom musik, dessa musikaliska uttryck som kanske bara skaparens undermedvetna kan förstå, men samtidigt borde vi inte bortse från politiken som kanske styr dessa utvecklingar och kreativa processer.