Foto: Theodor Wilson/520

Samtidigt Som på Knarrholmen

Trots att Knarrholmen i grund och botten är en helgjuten popfestival finns det ett par rockorienterade inslag. Under första, och även större delen av festivalens andra dag syns de dock knappt till. För mig personligen blir saknaden betydande. Med sina något utdragna och aningen hållningslösa spelningar blir akter som Den Stora Vilan, Idiot Wind och The Tapes bland de främst skyldiga till denna saknad. Det mesta flyter mer eller mindre ihop till en avspänd sfär lika stor som själva ön. Om det är detta som är festivalens inriktning, eller bara jag som har en smula stark törst för musikalisk variation är svaret förmodligen någonstans däremellan.

När återförenade punk/indiepop-bandet Samdidigt Som går upp på festivalens mindre av de två scenerna blir det därför direkt en betydligt bekvämare avspändhet. Ett lugn. I alla fall hos mig.

Bland vissa i publiken ser man klart och tydligt att saknaden av bandet efter några års tystnad varit stor. Om saknaden varit lika stor hos bandet själva är däremot betydligt svårare urskilja. Detta är dock inget som vänds till själva utförandets och resultatets nackdel, snarare tvärtom. Innan låten För Jag Tror Att Ingen Kan Känna Såhär För Dig förklaras att ”Det här är ett sista försök att göra punk av pop”. På denna ”sist-sista” spelningen sträcker sig slagorden, råheten och punkenergin rakt ut genom högtalarsystemet och in bland åskådarna. Samtidigt Som blir tillsammans med publiken under ca fyrtio minuter en egen fristående sfär avlägset från övriga festivalen.