Västerut

Ikons, Knarrholmen 2011, Foto: Victor Lundmark/520

Det är ingen hemlighet att jag, som många andra, har en stor förkärlek för Västsveriges huvudstad. Sedan jag var två år gammal har jag spenderat åtminstone ett uns av min sommar på vårt landställe i dess nordliga skärgård där man efter ett tag lär sig vad avskärmade samhällen innebär. Jag kan därför inte föreställa mig ett bättre sätt att öppna årets festivalsäsong med att ta båten från Saltholmen till den i folkmun kallade Knarren för att få uppleva svensk pop.

En vän anklagade festivalen för att i mångt och mycket vara ”en glorifiering av den redan översexponerade Göteborgsscenen”. En viss poäng har han nog. Årets startfält innehåller trots allt ”Jens Lekmann”, ”Makthaverskan”, ”Samtidigt Som”, ”The Embassy” och ”The Tapes”. Alla med någon form av rötter från staden på G. Antagligen missade jag även en eller flera artister. Själv ser jag det som en hyllning. Som ett sätt att säga tack till en kulturstad för allt den producerat. Jag tror aldrig att det skulle fungera att göra någonting liknande i Stockholm. Majoriteten är för upptagen av att upptäcka vad som är stort i de rätta kretsarna för stunden.

Sen är det inga dussinartister som man slänger upp på scen. Festivalen må inte ha en kapacitet som kan mäta sig med resten av Sveriges musikfester, men kvalitén på det man bokar överträffar genomsnittsfestivalen med respektabla längder. Bland annat spelar under helgen PSL-hypen ”Noonie Bao” som väntar på att slå stort, dansanta ”Icona Pop” som älskas av NME och Norrlands mest känslosamma ”Säkert!”. Tre höjdpunkter jag ser fram emot. Alla dessa har något unikt och skulle utan tvekan kunna finna sin plats på någon mer nischad festival, men det är ingen annan än Knarrholmen som samlar alla tre på samma ö.

Bland klippor och måsar ska nu den något vuxnare publiken få en försmak på sommaren 2012. Festivalen har ju trots allt satt åldersgränsen till samma som Systembolaget. Det kanske är längtan efter att låta sommarens musik invadera mig som gör att jag trots att förseningen på tåget och vetskapen om att jag missar Noonie Bao som får mig att fortfarande le. Vad nu denna sommars musikmässiga topp, hype, miss, återförening, konsert och album blir återstår att se. Det kan vara något mycket minnesvärt som ligger framför oss både denna helg och tre månader framöver.