Foto: Victor Lundmark/520

Cloud Nothings på Fotografiska

Under superlördagen i Stockholm fick What We Do Is Secret besök av Dylan Baldi och hans Cloud Nothings, aktuella med hyllade ”Attack on Memory”.

Ska man hårdra det hela bestod Cloud Nothings spelning på Fotografiska av 15 minuter inledande distat surrande, 15 minuter avslutande distat surrande och någonstans däremellan ett övertygande framförande av ”Stay Useless”. Men trots det ganska osmidiga upplägget (nämnde jag att det inledande distade surrandet framfördes med ryggarna vända mot publiken?) lyckas en av årets mer uppmärksammade indierockgrupper ändå visa upp flera kvalitéer.

Sättet Cloud Nothings helt försjunker in i sin egen musik påminner inte så lite om den trans Siinai stundtals verkade befinna sig i när de gästade Stockholm tillsammans med Spencer Krug tidigare i veckan. De långa instrumentella styckena är tunga och skoningslösa. Trummisen Jayson Gerycz framstår som en ond karaktär ur Sagan om ringen när han med genomborrande blick stirrar på de andra bandmedlemmarna medan det långa svettiga håret klistras mot hans ansikte. Samtidigt attackerar Joe Boyer och TJ Duke fokuserat sina instrument för att få fram aggressiva och våldsamma toner. För en gångs skull känns Fotografiskas fräscha lokaler nästan för rena för det uppträdande bandets sound. Väggarna är lite för vita, rummet är lite för ljust.

Sångaren, tillika bandets mastermind, Dylan Baldi kommer i skymundan där han står längs ut på sidan av scenen. Ljuset från projektorn i taket träffar honom inte, och för delar av publiken är han täckt av en pelare. Hans raspiga röst hörs desto bättre och är en av kvällens självklara höjdpunkter. Baldis stämma kan i ena stunden låta som Julian Casablancas för att sekunden senar verka tillhöra en growlande dödsmetallartist som är i full färd med att försöka skjuta sig själv i pannan med en hagelbössa.

Det hela är klart godkänt, men visst hade både bandet och publiken mer att ge?