Foto: Theodor Wilson/520

The Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan

Som band har The Magnetic Fields många styrkor. Som liveband är det en av de styrkorna som väger lite tyngre än de andra – världens charmigaste surgubbe. Stephin Merrit må vara en oerhört komplex person på alla sätt och vis, men det räcker med de absolut ytligaste intrycken för man ska bli fascinerad av honom. Förmodligen skulle ingen annan internationellt firad musiker komma undan med att sjunga en låt samtidigt som hen håller armarna i kors och hostar.

”Bland alla fruktansvärda saker som finns i USA är kanske den värsta ett stort hål i marken som kallas Grand Canyon. Åk aldrig dit”, vädjar Merrit till publiken innan bandet inleder låten med samma namn som det världsberömda turistmålet. Hursomhelst, The Magnetic Fields är mer än en tjurig medelålders homosexuell man med enorm utstrålning. Bandet från Boston sitter inne på en låtskatt som inger respekt vad gäller såväl kvantitet som kvalitet. Allra vackrast är förmodligen den, för kvällen, mycket avskalade versionen av ”The Book of Love”. En låt som borde förbjudas från att framföras någon annanstans än i just kyrkor.

Sångerskan och pianisten Claudia Gonson, som för övrigt har den lenaste sångrösten av de tre vokalisterna, presenterar ”The Horrible Party” genom att antyda att den kommer inkludera Stephin Merrits nya kazoo. Att höra hans underjordiskt mörka basröst pressas genom det lilla metallinstrumentet är visserligen inte särskilt behagligt, men det tillför onekligen någon sorts originalitet till framförandet.

The Magnetic Fields har hursomhelst ett problem den här kvällen. Det vill sig inte alls de gånger som alla tre vokalister tar ton samtidigt. Kombinationen av deras vitt skilda stämmor skapar en mäktigt åtsmitande effekt på skiva, men i den stora Filadelfiakyrkan försvinner rösterna i väg åt olika håll. Det fungerar ibland, men allt som oftast uteblir den harmoniska känslan. Lyckligtvis kretsar merparten av de framförda låtarna dock kring solosång och bandet som gästar guds hemmafest gör det stundtals med en sådan ära att man nästan blir religiös.

Text: Victor Lundmark
Foto: Theodor Wilson