Leksakspianot, Islandsresan och tvisten på Obaren — PSL-Henrik berättar om Musik med:

– Ni har väl med er det där pianot?

Det är slutet på april 2008 och Lykke Li ska framföra sin ”Little Bit” i den världsberömda TV-showen Later… With Jools Holland. Pianot som programmets producenter syftar på är en liten leksak på vilken Lars Skoglund spelat i ett ”Musik med:”-klipp på Sveriges Televisions musiksajt PSL. ”Musik med:”- versionen blev så vacker att teamet bakom Jools Holland är beredda att göra vadsomhelst för att få de svenska musikerna att framföra just den.  Något leksakspiano har Lykke Li och hennes kamrater hursomhelst inte tagit med sig i packningen. ”Okej”, säger producenterna, ”vi måste ha det pianot”.

Vad som sedan händer är nästan svårt att tro på. Men likafullt har det hänt. Lykke Li ringer till en vän i Stockholm, vännen hämtar extranycklar och beger sig sedan till en lägenhet där det åtråvärda pianot ligger. Därefter tar vännen med sig pianot i en taxi, åker till Arlanda, sätter sig på ett plan till England och lämnar slutligen, personligen, över instrumentet till Lykke.

Henrik Burman är indirekt skyldig till ovanstående historia. Något år tidigare hade han fått uppdraget från Sveriges Television att utforma en ny form av musikbevakning på internet. Tillsammans med Klas Sivertson och Per Sinding-Larsen bildades PSL. Förebild för sajten var, något överraskande, David Lettermans talkshow. Tanken var att Per Sinding-Larsen skulle inleda varje dag med att presentera vad besökarna hade att se fram emot. Det rörde sig om några inlägg om dagen varav ett skulle vara ett videoinslag. Intervjuer skulle de kunna fixa utan problem, dessutom ingick det i deras arbetsuppgifter att involvera arkivmaterial från Sveriges Television, men Henrik och Klas ville även få in livemusik på något sätt.

– Vi började med att formulera vad vi inte ville ha. Vi vill inte se en artist på en scen. Det hade vi redan gjort. Vi vill inte höra låten som den låter på skiva. Det hade vi också redan gjort. Vi vill inte att artisten skulle framföra låten som på Debaser eller Hultsfred. Sedan vände vi helt enkelt på begreppen, berättar Henrik Burman.

Visionen blev följande: De skulle filma nära. De skulle inte ha några klipp. De skulle få artisten att spela på en plats den aldrig besökt och framföra låten på ett sätt den aldrig framförts.

– Då blir det ju unikt!

Henrik Burman skakar nästan på huvudet när han berättar anekdoten om Jools Holland och Lars Skoglunds leksakspiano. Den inspelning de gjorde med Lykke Li på Närkesgatan i Stockholm ägde rum samma dag som hon släppte sin första EP på vinyl. Att den sedan fick ett sådan enormt genomslag var inte bara positivt för Lykke Li, det blev även ett sorts genombrott för PSL som kunde räkna in massvis med nya besökare.

Varken Henrik Burman eller Klas Sivertson hade någon egentlig erfarenhet av att filma innan de började spela in klipp till ”Musik med:”. Trots det råkade de sällan ut för några missöden, säger Henrik. Åtminstone inget de själva kunde göra något åt.

– Vi var på Iceland Airwaves, Island, och hade gjort en massa bra inspelningar. Så var det ett band som både jag och Klas gillade väldigt mycket. Nu kommer jag inte ihåg vad de hette, men det kan vi ju hursomhelst låta vara osagt. Vi bestämde oss för att åka och träffa bandet, tog kontakt och fick beskedet att vi kunde komma hem till dem. De bodde en ganska bra bit utanför Reykjavik. Vi tog bilen dit och kom fram till en mörk lägenhet. Där sitter två knäpptysta tjommar. Vi riggar upp medan det är tyst och lite konstig stämning. Sedan skulle de börja spela och det var så jävla dåligt att… ja, det höll verkligen inte.

Filmen publicerades aldrig. Ett klipp som blev desto bättre visade sig dock ha föregåtts av rejäla oenigheter. PSL skickade ett gäng medarbetare till Obaren för att spela in några akustiska låtar med Glasvegas. När de anlände till platsen fick de beskedet att bandet endast ställer upp om de får stå på Obarens scen, med alla instrument inkopplade. Dessutom skulle ljussättningen vara exakt den samma som på Glasvegas spelning senare under kvällen. Med andra ord helt tvärtemot vad ”Musik med:” går ut på. Efter långa förhandlingar som inte ledde till någonting var en irriterad Henrik Burman i behov av att ta några djupa andetag för sig själv. Han gick igenom baren och öppnade en dörr som ledde honom ut i ett trapphus. Eftersom PSL:s utsända inte ens hade rätt teknik för att kunna spela in den typen av klipp som förväntades från Glasvegas håll bestämde Henrik slutligen att det var dags att packa ihop och åka tillbaka till redaktionen.

– Då kommer James (Allan, red. anm.) ut med gitarren och är trevlig (skratt). Vi frågar om han vill sätta sig i trapphuset. ”Jag sätter mig här”, säger han. Vi riggar upp allt, spelar in och är klara efter första tagningen. Det blev ju en hit.

Hur ska ni utveckla ”Musik med:”?

– Det är så många faktorer som spelar in. Miljö, stämning, låt, hur bandet har repat, vilka instrument de använder. Vi har utvecklat det och gör det hela tiden. Exempelvis som med Sinding Sessions, en variant av det här. Skillnaden är att vi befinner oss i en kontrollerad miljö, i en studio. Det är en lyxigare variant. För vår del ska vi hålla den här spännvidden, från att göra det kontrollerat och lyxigt till… det kan vara bara en iPhone-film som blir helt magisk för att det är rätt plats och rätt tid. Vi kommer utveckla det, vi pratar om det hela tiden och kommer göra små justeringar, men kärnan är att det hela tiden finns en viss känsla. Tittaren ska känna att den är nära och på plats. Man ska känna som att man sitter på första parkett.

Om vi får tro Henrik Burman kommer vi att få fortsätta sitta på första parkett ett bra tag framöver. Det finns nämligen ett utmärkt argument till varför inslag som ”Musik med:” behövs och fortsätter att behövas.

– Den bästa musiken är inte gjord.