The Hives på Debaser Medis

The Hives, Debaser Medis 2012. Foto: Victor Lundmark/520

För fjärde gången på mycket kort tid bestiger The Hives en scen i Stockholm. Som vanligt är det magnifikt underhållande. Bröderna Almquist är nästan konstant maximalt tio centimeter från publiken. Gitarrer far åt alla håll och kanter. Flickorna längst fram skriker likt tokiga så fort Pelle yttrar sig. Allt är helt enkelt som det ska vara igen.

Innan nya låten ”My Time Is Coming” spelas håller Howlin’ Pelle Almquist tal. För första gången på sex tillfällen får jag uppleva hans ödmjuka sida. Han berättar hur nervöst det är att spela nya låtar, hur det har varit jobbigt att vara borta under all den här tiden och hur låten handlar om att vara tillbaka. Det är väl lite stort att säga att det här är en revansch för en jobbig tid som mer handlat om att rentvå sitt namn mot anklagelser angående skulder med mera. Men det syns på hela bandet att det inte varit en överdrivet lätt tid att ta sig i genom. Spelglädjen är tillbaka, vilket tar sig till uttryck i världens snabbaste ”No Pun Inteded” och nya ”Patrolling Days”. Den senare spelades dock redan på Peace and Love 2010.

Det nya materialet då? Jodå, nog finns det både arenavältare, Debaser-hits och radiodängor inbakade i det. Kanske kan texterna innehålla lite fler nyanser än tidigare och kanske avvägs låtarna lite mer än vad de tidigare gjort. Erfarenheten sätter sina spår.

Kvällens finaste ögonblick är när Howlin’ Pelle först går in i rollen som västvärldens kaxigaste innan ”Tick Tick Boom” för att sedan efteråt vråla ut ”Fy fan vad skönt det är att vara tillbaka!”. I det ögonblicket inser jag att även de bästa är sårbara. I slutändan är nog flickan som får tag på Chris Dangerous sista trummpinne lika lycklig över att få den som Dangerous är över att få ge bort den. Det är sådana kvällar man minns, det är sådant som gör The Hives till vad The Hives är. Världens bästa stämningshöjare, när som helst, var som helst.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Victor Lundmark