För brett för sitt eget bästa

Hip-hop-kollektivet OFWGKTA har slagit igenom enormt med sin skitiallt-attityd och producerar album på högvarv. Det senaste är ett samarbete mellan alla i kollektivet, och ett 18 spår långt album blev resultatet. I 520s recension av albumet konstateras att den närmaste orsaken till att det inte blev ett topp-betyg är albumets bredd.

The OF Tape vol. 2 Spotify Bengans

Odd Future (OFWGKTA), Betyg: 5, Bästa spår: NY (Ned Flander), Forest Green & Oldie (nr 3, 5 & 18)

När man lyssnar på ett album såsom detta, där det är flera artister som hjälps åt och gör något kollektivt, möts man av ett problem när man har avsikten att recensera det. Visst är det så att man aldrig hört låtarna förut, och visst presenteras de i ett enhetligt paket, men det är ändå som att det är ett samlingsalbum. Många låtar har egna stilar, och den starkaste röda tråden är ord av samma karaktär som bitch och fuck, vilket förutom mättnadskänslan av dessa ord också bidrar till att albumet snabbt får en negativ klang.

Men hur mycket jag än sänker musiken om någon som inte introducerats för detta kollektiv går in i mitt rum, och oavsett hur mycket det går emot samhällets normer och regler för hur man ska föra sig, så njuter jag av nästan varenda sekund jag hör. Lyckas man åsidosätta ens bamseuppfostran så är det ett riktigt bra album. Textmässigt är det helt fantastiskt. Både kvantitativt och kvalitativt; det är 18 spår långt och har inte många sekunder utan rap. Lägg till detta att det är gjort av vår tids unga och mest lovande MCs.

Med toppar som ”Oldie” (där hela gänget är med) och Forest Green (som bara har ett sådant fantastiskt beat) och knappt några nämnvärda dalar på det är det lätt att fatta tycke för albumet. Några låtar sticker dock ut en aning. En av dessa är ”50” där MellowHypes rap tillsammans med låten skapar något så disharmoniskt så att man får ångest direkt. Visst är det inte ett harmoniskt album i övrigt, men vissa låtar är värre än andra. Jag har dock svårt att tro att de lämnat mycket åt slumpen med detta album med tanke på hur perfekt det är i övrigt, men just dessa disharmoni-kickar går inte hem hos undertecknad.

Samtidigt har även dessa låtar sin charm, och drar sitt strå till stacken. Det är med största sannolikhet albumets bredd, trots att det enbart är en genre det avhandlar, som leder till att det är så pass bra som det är. Betyget blir en femma på vår sex-gradiga skala. Ett högre betyg skulle innebära att det är omöjligt att göra ett bättre album än detta, vilket faktiskt inte stämmer.