Skriet på Strand

Skriet, Strand 2012. Foto: Victor Lundmark/520

Skriet gjorde ett av fjolårets bästa, om än svåraste, svenskspråkiga album. Låtar med märkliga titlar och fyllda av Isak Sundströms sköra, plågade röst var den röda tråden genom Det beslutande organet. Ibland på gränsen till pretentiöst, men allt som oftast balanserandes på rätt sida. På scen är Skriet allt annat än pretentiöst. Spelningen på Strand visar snarare upp ett rockband redo för större scener.

Överraskningarna duggar tätt. Den erkänt introverte frontmannen Sundström är på ett märkbart utåtriktat humör. Mot slutet av spelningen bestämmer han sig till och med för att bjuda på en spontan (och fnissig) presentation av de övriga bandmedlemmarna. Något som tydligen inte har hänt förut. Innan dess får publiken se en yngling till hårdrocksbatterist som river av helgens förmodligen mest intensiva trumsolo. Dessutom dyker en arrangör upp för att så poetiskt som möjligt försöka introducera Skriet samt berätta vilken betydelse bandet har för honom och Strand. Det anmärkningsvärda är att denna introduktion framförs sisådär fyra låtar in i spelningen. Men den största överraskningen är förmodligen vilket kraftfullt och mäktigt liveband Skriet kan vara om de vill (och det vill de denna kväll).

Redan från början ger de intrycket av att vara en musikalisk ångvält. Processen där omgivningen mosas av låtarnas tyngd går kanske inte snabbt, men målmedvetet framåt. Scenen blir en byggarbetsplats där Isak Sundström får sin gitarr att låta som när ett järnrör faller till marken. Mitt i allt dyker apokalyptiska ”Händerna i munnen” upp som en skräckfilm i musikformat och slår fast det där behagliga obehaget man förväntar sig från ett band som döper sina låtar till ”Låt blommorna stå kallt”.