#II 40 — Band vi träffat

#II 40 - Band vi träffat. Foto/kollage: Theodor Wilson/520

I veckans lista har vi på redaktionen tagit oss tid till att berätta lite historier. ”Vadå för historier?” undrar nu de som inte läst rubriken, eftersom det där är rätt uppenbart att det är band som vi träffat och historierna bakom dessa möten det handlar om. Idag ska du får höra hur det är att intervjua generationskamrater, att be kanadensare prestera DIREKT och hur man i en snabbmatskö får en autograf skriven på en sedel. Öppna veckans lista med Spotify →

Kom Igen Kommissarien — Slagsmålsklubben

Våra allra mest trogna följare kanske minns en Facebook-status från den andra helgen i augsti där det stod något i stil med ”Träffar Frej Larsson på pressområdet, han hyllar 520 och berättar att han ska fylla en plastsäck med alkoholhaltiga drycker inför kvällens spelning”. Någon gång mitt i natten efteråt träffade vi halva bandet på samma område och diskuterade allting från framtida albumsläpp till genuspolitik över diverse rusdrycker. Efter några timmar var vi fortfarande ganska ”starstruck” och försökte vara häftiga medan bitpophjältarna tackade för trevligt sällskap och for i väg i sin minibuss till flygplatsen för att ta sig hem.

I’ll Take My Chances — Is Tropical

En händelse jag nog aldrig kommer att glömma är när vi under ganska karga förhållanden gjorde vårt bästa för att videointervjua Is Tropical på Debaser Slussens backstage-område. Förutom att förbandets soundcheck fick väggarna att skaka avbröts vi mitt i av en råtta som hade smitit in. Hur som helst var britterna väldigt trevliga, otroligt häftiga på scen och tyckte vi var tappra som hade överlevt under deras spelning på Dockville några månader tidigare.

Come Along (There’s a Gene) — Johnossi

Det är väl ingen hemlighet att vi verkligen gillar Johnossi här på 520. Första gången jag faktiskt figurerade på sidan i något sammanhang var på bilder från duons spelning på Cirkus 2010. Jag träffade John Engelbert för första gången av en slump efter deras spelning på Kafé 44. Han var något bakfull, jag ville ställa tusen frågor. Trots min då inte direkt blygsamma framtoning har varit trevlig de andra gånger vi möts på diverse festivaler och andra ställen. Bland annat har han vinkat till mig och vänner när vi stått längst fram ett antal gånger. Något som varje gång har fått mig att bete mig som ett barn på Disneyland.

I Remember When — The Coral

Att göra intervjuer handlar mycket om att vänta. När jag skulle möta upp Nick Power från brittiska indierock-ikonerna The Coral fick jag halvsova på en stol i drygt en timme. Ett försenat tåg från Malmö var tydligen orsaken. Jag kan dock inte påstå annat än att det var värt besväret. Att få möjlighet att fråga den mycket trevlige musikern om hans relation till succélåten ”Dreaming of You” eller inställningen till att The Stone Roses nu ska återförenas hade varit värt ytterligare några timmars väntan, om det skulle varit nödvändigt.

MTI — Koreless

Eftersom jag (Victor Lundmark) och Klas bara var 18 år när vi startade 520 har vi vant oss vid att alltid vara yngst i den bransch där vi håller till. Nu, två år senare, får vi äntligen se hur branschen börjar växa ikapp. Det kommer fram allt fler artister som är jämnåriga med oss, något som gör det hela så oerhört mycket roligare. Den sociale och fnittrige britten Koreless är bara några månader äldre än jag. Den intervju jag gjorde med honom i fredags kan ha varit en av de mest intressant jag någonsin fått vara med om. Skälet till detta är helt enkelt att vi är generationskamrater och förstod varandra.

Dead River — Mando Diao

Som 16-åring blev jag en kväll ivägskickad till PrisXtra vid Nortull i Stockholm. Jag skulle handla något till familjen. När jag plockat ihop mina varor och vandrat vidare för att köa vid en kassa insåg jag plötsligt att jag stod precis bakom Gustaf Norén. GUSTAF NORÉN! Min högstadiehjälte, mannen som sjunger i bandet som en gång i tiden gjorde mig musikintresserad. Miljoner tankar for igenom huvudet innan jag stapplande sa: ”Ursäkta… men, jag… hmfp… Visst? Visst är det du som… Gustaf Norén?”. Sedan minns jag inte så mycket.

Won’t Be Long — The Hives

Som fjortonåring befann jag mig på Where The Action Is belagd på Stora skuggan i Stockholm. Efter att ha tittat lite snett på Mando Diaos spelning och blivit positivt överraskad Dinosaur Jr. blev jag hungrig. Vad finns då bättre att tillgå än korv. Och vem kommer och ställer sig bakom mig i kön efter någon minut. Jo NICHOLAUS ARSON!!! Mannen som flyger fram på scen i kostym med sin Fender Telecaster likt ingen annan. Mycket försiktigt sträckte jag fram det ända pappersliknande jag hade med mig, en hundralapp, och sa: ”Eh, hej, kan du skriva något på den här”. Han svarade: ”En autograf?” och fick svaret ”JA! TACK!”. Den står fortfarande inramad på min fönsterbräda.

Stairway — Yukon Blonde

Om ett litet tag publiceras resultatet av vårt möte med kanadensarna Yukon Blonde. Ni ska få se hur det ser ut när man trycker in tre Kelowna-killar i en turnébuss och säger ”Spela Stairway!”. Bandet fick en chans att visa exakt hur duktiga musiker de är, eftersom det var första gången de spelade låten akustiskt. Riktigt trevliga killar, och vi på redaktionen hade förmånen att se dem framföra Nellys ”Hot In Here” i en spontan countryversion.

Everybody Hurts — Markus Krunegård

Jag har inte träffat Markus Krunegård i egenskap av Markus Krunegård, utan när jag träffade honom var det som en halva av ”superduon” Serenades (som på senare tid är mer kända som We Are Serenades). Efter att ha fotat dem lite spontant, oplanerat och hastigt intervjuade jag (Klas) och Victor L duon. Krunegårds fjärde studioalbum ”Mänsklig värme” släpps den 28e mars, och ”Everybody Hurts” är det första vi hörde från skivan.

Downtown Train (Tåget som går in till stan) – Moneybrother

För sisådär fem-sex år sedan råkade jag se den gänglige fusionen mellan Plura och Bruce Springsteen stå och fingra på någon odefinierad konfektyr i tax-free-butiken på Arlanda. Eftersom mina autografjägartakter fortfarande fanns kvar på den tiden slet jag resolut upp en penna och närmade mig mannen ifråga. I brist på bättre alternativ bad jag honom att signera min Café-tidning, vars omslag frontades av The Hives. Anders gick med på detta, men passade även på att smäda Howlin Pelle med lite nerklottrad ansiktsbehåring.

Elektrisk – Thåström

Joakim Thåström var mina tidiga tonårs största idol och således var jag på plats när han signerade Skebokvarns-plattan på Åhléns  2006. Det jag minns tydligast var att jag missade en tennislektion och att han blev lite konfunderad när raddan av gamla rockgubbar avbröts av min då 11åriga syster i blå flisjacka som avkrävde en signerad ex. Själv var jag för nervös att fråga något, men ändå tillfreds eftersom jag redan fått en autograf per post efter att jag skickat brev till hans dåvarande flickvän Regina Lund.