Gängorna börjar bli gamla

Den första personen vi någonsin intervjuade för 520 var något överraskande indiepop-ikonen Kevin Barnes från of Montreal. Nu är han och resten av bandet tillbaka med ett nytt album. Det är färgstarkt men hamnar ändå i bakgrunden tycker Victor Schultz.

Paralytic Stalks  Bengans Megastore.se Play.com

of Montreal, Betyg: 2, Bästa spår: Exorcismic Breeding Knife (nr 8)

När Kevin Barnes sjunger om parasiter och avsmak på Paralytic Stalks inledande spår ”Gelid Acsent” tänker jag på Pink Floyds The Wall. Den ensamma och kvidande rösten hade lika gärna kunnat ha tillhört en något ynkligare Roger Waters, och texterna om mental förvirring kunde lika gärna ha haft sin grund i en faderlös uppväxt som i de relationsproblem som bl.a. avhandlas på Georgia-gruppens elfte album. 

Barnes har själv kallat musiken på Paralytic Stalks för ”neo-prog”, och det vilar definitivt något 70-taligt, konceptuellt över hela anrättningen. Att många av 70-talets konceptskivor blev rätt tradiga i sitt ändlösa malande färgar även av sig här och ganska ofta degraderas musiken till ett lekfullt bakgrundskval. Bäst blir det när Barnes glider över till sin lite diviga lo-fi-disco-pop, som på spår nummer två, ”Spiteful Intervention”. Det bränner även till lite extra under ”Authenitic Pyrrhic Remission”, en discodänga med Prince-ambitioner samt en hel del ljudeffekter med sci-fi-dragning.

Paralytic Stalks är i sin helhet ett färgstarkt album som ändå hamnar lite i bakgrunden. Ibland blir de tilltagna kompositionerna lite långrandiga, kanske för att Kevin Barnes gängor börjar bli gamla. Någon sorts samarbete skulle liva upp, varför inte med någon som kan ta de elektroniska inslagen ett steg längre.

Victor Schultz

Du kan kontakta Victor på victors@femtjugo.se.