Anton Kristiansson: ”Jag har skrivit en glad låt, men den går i moll”

Anton Kristiansson upprör och berör på samma gång. Ända sedan han blandade hip-hop med Broder Daniel har de flesta musikintresserade haft något att tycka om denne man. 520 mötte upp Göteborgsmusikern i Stockholm för att prata influenser och samarbetspartners.

Anton Kristiansson, Foto: Victor Lundmark/520

När du intervjuades av Rockfoto förra året sa du att du tog en dag i sänder angående turnéer samt skapandet av nästa skiva. Känner du likadant i dag?
Vi hade inga riktiga långsiktiga turnéplaner när skivan släpptes, jag tror de intervjuade mig någon vecka innan Och jag släpptes. Det är inte så att jag har några jättelångsiktiga planer nu heller, men just nu känner jag att jag har en ganska bra idé om vad jag ska göra.

Vad handlar den idén om?
Jag håller på med nästa skiva, skriver låtar framförallt. Vi ska gå in i studion när den är klar. Jag jobbar mer fokuserat nu än vad vi gjorde då (med första skivan, red. anm.). Nu skriver vi allting innan vi ska gå in och spela in det. När vi spelade in förra skivan producerade jag och Niklas von Arnold den ihop i studion, vilket tog tid. Den här gången ska vi spela in med fullt band vilket gör att man kan testa idéer på ett annat sätt. Det finns både för- och nackdelar. Men när jag och Niklas jobbade kunde man sitta en hel dag för att få till ett sound på en låt som man sedan upptäckte att den inte var så kul över huvud taget. Nu är det mer fokus på själva låtarna och soundet får komma efteråt. Rent tidsmässigt tror jag att det är mycket mer effektivt att jobba så.

Pratar vi år eller månader innan det är klart?
Det vet man ju aldrig, men vi har skisser till hela skivan klara. Sen är det texterna som tar tid. Och det vet man ju aldrig riktigt hur lång tid det kommer att ta, men jag hoppas kunna spela i skivan i sommar. Jag har två låtar inspelade för stunden.

Kan det bli aktuellt med någon singel inom en snar framtid?
Ja, jag ska göra mitt bästa för att få ut en singel innan sommaren i alla fall.

Ditt låtskrivande nu jämfört med förra skivan, har det förändrats på något sätt bortsett från att ni har bytt arbetssätt?
Jag lärde mig väldigt under inspelningen av förra skivan. Av alla misstag man gjorde. Första skivan gjorde jag under tre år. I efterhand kan jag tycka att den blev ganska spretig. Man jobbade på någon låt i några månader. Och efteråt ville man göra någonting helt annat. Nu jobbar vi lite mer fokuserat för att nästa skiva inte ska bli så. Vi försöker hitta ett sound vi vill ha. Jag tror att den kommer att vara mer enhetlig.

Om vi vrider tillbaks tiden och tittar på Och jag, den kallades för ”mer banbrytande än bra” och ”svårplacerad”. Om du bara ser till din musikaliska utveckling vart skulle du säga att ditt sound är på väg?
Jag är fortfarande inne på ungefär samma grej, men med andra medel. För mig har de största musikaliska influenserna alltid varit Manchester-scenen. Det tycker jag drunknade lite på förra skivan. Jag tyckte att det var ganska tydliga influenser, men det såg jag ingenting av i recensionerna.
På tal om det, är inte trummorna i ”Du är knark” från någon Joy Division-låt?
Jo, jag tror virveltrumman är från ”Transmission”. Det är samplade Joy Division-grejer på typ tre låtar. Då är virvlarna tagna rakt av. Basgången från ”Jag vill inte vara mig själv” är också från ”Transmission”. Det är sådant som gemene man inte har reagerat på överhuvudtaget. Men tillbaks till förra frågan, jag tror att nya skivan kommer att vara betydligt mer indie än den förra. Ganska lite syntar liksom, mycket gitarrer. Mer Smiths och Stone Roses.

Textmässigt också? Känns det fortfarande relevant att skildra samma uppväxt och miserabla tonårsliv en gång till?
Nej, det kände jag redan i slutet på Och jag att jag var ganska trött på. Men då hade jag skrivit åtta låtar och ville inte bryta av hela skivan och gå någon helt annanstans. Det var väl mitt sätt att binda ihop hela skivan, att hålla den i samma värld. På nästa skiva kommer jag inte utgå lika mycket från mig själv. Jag känner mig lite färdig med ”Nu är jag ute och är full, det är jobbigt att vara vit medelklass”-grejen. Jag är jättestolt över skivan, men känner också att jag är klar med den. Det kommer, ämnesmässigt, att handla mer om tyngre saker på nästa. Lite mer allvarligt, det siktar jag i alla fall på.

Finns det plats för dur i din musik? Både när det gäller tongångar och texter?
Det kan det nog finnas. Jag har skrivit en glad låt, men den går i moll. Den är den mörkaste rent låtmässigt, men texten är ganska glad. Det kommer inte vara den här avgrunds-deppigheten på nya skivan, mer någon form av melankoli. Jag ska inte säga att den kommer att vara politisk. Men reflektioner över samhället och människor.

Du sammarbetar väldigt friskt på Och jag. Vem skulle du helst vilja se vid din sida på nya skivan?
Oj, det är väldigt svårt det där. Klart det hade varit fantastiskt att ha med Morrissey på en refräng. Det är ju rätt klyschigt att sitta och hoppas på det.

Men om man verkligen skulle försöka ta in någon som gav musiken ytterligare en vändning, vem skulle det varit?
Det skulle varit extremt roligt att få in Vini Reilly från The Durutti Column, spelar på Morrisseys första skiva. Han gör mycket instrumental gitarrmusik som vi har varit ganska influerade av. Jag har faktiskt funderat på att se över möjligheterna att kontakta honom. Han är svinkonstig, sextio bast och fick en stroke nyligen så det är ganska svårt. Men det hade varit väldigt roligt, och rätt otippat.

Hur skulle du säga att det typiska Anton Kristiansson-fanet ser ut eller är?
Dels så har jag en del Broder Daniel-fans som gillar mig. Det är en hel del ”pandor” på spelningarna. Men det är rätt blandat. Det är en hel del indie-kids på spelningarna, men även hip-hopare och äldre män som fattar just Manchester-referenserna. Folk som tycker att det låter som Happy Mondays och så vidare. Men det är väl indiepubliken jag har fastnat mest hos.

Känner du dig indie?
Jo, det får jag väl säga att jag gör. Det är mer indie än hip-hop på något sätt.

När man lyckas skapa någonting som generellt sätt beskrivs som helt eget hur gör man då för att göra det unikt igen?
Man vill ju ta det vidare och inte göra samma sak igen, men ändå behålla det man har. Vår utmaning inför nästa skiva är väl att man ska dra musiken mer åt indie och samtidigt dra rappen mer åt rap. Det tyckte jag var väldigt lustigt med alla recensioner av förra skivan, att små indie-killar satt och tyckte att jag var dålig på att rappa. Jag har rappat i fjorton år, och inte för att låta kaxig, men jag kan rappa på alla sätt som går att rappa på. Jag tror det kommer vara mer rap-nörderi på nästa skiva. Det ska bli väldigt roligt överhuvudtaget, för jag tror att det kan bli väldigt konstiga reaktioner. Folk kommer säga att jag har utvecklats och så där. Vilket jag inte tror att jag har överhuvudtaget. Men för att återgå till frågan…

Känner du en press på att det måste vara eget?
Nej, det gör jag inte. Det kan jag känna att vi pushade lite för hårt på förra skivan. Att det blev något sorts självändamål när vi skickade ut ett pressmeddelande att det var någonting nytt där indie möter rap. Jag känner mig lite förbi det nu. Det kan inte bara handla om att ingen har gjort det innan. Det är väl svinlätt att blanda två genres och göra någonting ingen har gjort innan. Jag såg något på Hultsfred i somras som var ett hårdrock, dubstep, reggaeband som var det värsta jag sett i hela mitt liv. Alla fusioner av genres gör ju inte att det automatiskt blir bra. Man får ju någonstans säga att göra bra musik får komma i första hand, men sen är rappa det enda jag kan. Jag kan varken sjunga eller skriva låtar. Jag blev trött på att göra hip-hop och ville göra något annat samtidigt som jag lyssnade på pop. Då kände jag att då rappar jag väl över pop, det kan väl inte vara svårare än så.

Vad ser du själv som din största prestation hittills?
Att jag har gjort någonting som betyder någonting för någon. Det är någonstans det viktigaste tycker jag.

Känner du att du har fått den feedbacken?
Ja, absolut.  Jag har fått så fruktansvärt mycket jättefin respons på skivan, både av människor som mailar och berättar hur mycket den har betytt för dem och även av personer jag respekterar. Jag känner inte att man kan kräva mer än det som har varit.

Var det någon speciell person, av de du beundrade, som gav dig någon respons som du blev extra glad av att ta emot?
När Henrik Berggren gillade ”Lilla London” var det ju det bästa betyget man kunde få. Sedan är det ingen som fattat det, men skivan är döpt efter avslutet i Per Hagmans ”Cigarett”. Den slutar med ”och jag” och sedan är det ingen punkt. Jag sprang på honom (Per Hagman, red.anm) för några månader sedan. Han hade hört skivan och tyckte att den var bra, vilket var helt fantastiskt. Han har varit en stor inspiration för skivandet.

Med tanke på hur många som medverkade på Och jag, har du fått några förfrågningar att gästspela hos Makthaverskan eller Hästpojken?
Nej, det har varit väldigt tyst där. Inga sådana album-gäst-förfrågningar av folk, men det är väl en ganska stor grej att ta in rap på en popskiva. Jag har gjort lite remixer och så där, skulle gjort en remix med Azure Blues senaste singel, det har dock inte blivit av vilket jag skäms lite för. Den är färdigskriven, men jag har inte varit i studion.

Text av Rasmus Jerndal
Intervju av Rasmus Jerndal och Victor Lundmark