Breaking News: Inget större fel på Born to Die

Vinterns mest omdebaterade och uppmärksammade album är utan tvekan Born to Die. Elizabeth Grants debutalbum under namnet Lana Del Rey har totalsågats på många håll i USA, men fått ett betydligt vänligare mottagande av exempelvis Aftonbladet och Metro här i Sverige. Även 520 lämnar motorsågen i förrådet.

Born to Die  Spotify Bengans

Lana Del Rey, Betyg: 4, Bästa spår: Video Games (nr 4)

Lana Del Rey är ingen verklig person (tydligen måste man säga så när man skriver något om henne). Debutplattan Born to Die är hursomhelst både välbärgad och intressant. Del Reys mörka, souliga och dystra röst dominerar låtarna och är skivans centra. I sitt varsamma och ibland sorgsna sätt att leverera stenhårda lines påminner hon om jj:s Elin Kastlander, sedan kanske denna musik är något glättigare i sin produktion jämfört med Vallentunapopparnas avskalade alster.

Det mest slående med Lana Del Rey och Born to Die är den metropolitiska tidlöshet som hennes musik når i sina mest lyckade stunder, som under ”Blue Jeans”, ”Video Games” eller ”Dark Paradise”. Även om många låtar vid första anblick kan tyckas fast förankrade i vår tid har de något som gör dem kompatibla i ett större sammanhang. Förmodligen skulle de passa utmärkt som soundtrack till den art deco-pyntade spelserien BioShock. Precis som spelets dystopiska undervattensstad Rapture har Lana Del Rey något dekadent och sammanfallande över sig. Hon låter sin röst sväva ut lite extra och plötsligt är vi någon annanstans, på Manhattan någon gång under seklets första hälft.

Ibland skär det sig dock, oftast när hon ville lite för mycket med sin hiphop. ”Off to the Races” och ”Carmen” låter ungefär som när dansbandet Torgny Melins tolkade Teddybears (inte riktigt så dåligt, men bra nära).  I sin helhet är Born to Die i alla fall en stark debut av Lana Del Rey – vacker, säregen och små korta stunder (*indiereferens) lika episk som Princes tyngsta ballader.


Victor Schultz

Du kan kontakta Victor på victors@femtjugo.se.