En sol på uppgång

Vi recenserar en debutskiva som saknar utgivningsdatum. En debutskiva som går i samma fina spår som Dundertåget, Dungen, Samling och allt annat som är bra. En riktig solskenshistoria. Här kan ni exklusivt lyssna på ”Mörkt ljus” från skivan.

Solen

Solen, Betyg: 520, Bästa spår: Min vän är vi och Sjösatorg (nr 6 och nr 9)

Det är dags för något vi aldrig tidigare gjort på 520. Vi ska recensera ett album vars namn inte är bekräftat, ett album som saknar egentligt omslag, ett album som vi i nuläget inte ens vet säkert om det kommer att ges ut. Men något måste göras för att uppmärksamma detta mästerverk. Upphovsmakarna är Gustav Karlsson, Nils Dahlqvist, Erik Hillborg och Olle Darmell. De har rötter i Gästrikland och startade för ett och ett halvt år sedan bandet Solen. Nu har de spelat in ett debutalbum som längtar efter ett skivbolag.

I sina bästa stunder, vilka dyker upp mest hela tiden, låter Solen så som jag tänker mig att Yuck skulle låta om de värvade Mattias Alkberg som sångare. Erik Hillborgs sång är plågad och känslofylld och vävs ofta in i distade ljudväggar som påminner en del om exempelvis ”Holing Out”. Det är inte fel, men lite för lätt, att dra paralleller till Dungen och Samling. Visst finns det likheter, men Solen står ändå för något vi sällan hör från svenska band, än mer sällan på svenska. Det är nästan psykedelisk rock men ändå inte. Det är nästan indierock men ändå inte. Det är helt enkelt Solen-rock. Tror att jag därmed hittat en personlig favoritgenre.

”Blått Blod” heter numera ”Min vän är vi” och känns som låten med störst hit-potential av de nio. Men faktum är att det inte dröjer särskilt länge innan man kan börja sjunga med i samtliga spår. Detta beror på att det inte finns något annat val. Finessrika textrader som ”Jag vill inte ha någon inskolning/jag vill ha det som förut/jag vill inte ha någon ny försoning/jag vill se ett mörkt ljus” kommer per automatik att leda till allsång, så är det bara.

Både vad gäller lyriken och det överlag ganska innovativa uttrycket konkurrerar Solen i högsta grad om positionen att ha skapat den bästa svenskspråkiga debutplattan sedan Markusevangeliet. Det är en högst subjektiv sanning, men dock en sanning. Det enda som fattas är väl att albumet överhuvudtaget blir utgivet?