Kallsvettig känslomässig överstimulans

Franska shoegaze och post-black metal-projektet Alcests tredje album, Les Voyages De L’Âme är sedan drygt en vecka lanserat och ser redan nu ut att bli ett av årets bästa album enligt 520s recensent.

Les Voyages De L’Âme Spotify Bengans Youtube

Alcest, Betyg: 520, Bästa spår: Summer’s Glory (nr 8)

I brist på alternativ börjar jag övertydligt: Jag älskar Alcest. Jag älskar Les Voyages De L’Âme. Jag älskar dess föregångare, och jag älskar albumet innan det.

Knappa två år har gått sedan jag först blev bekant med det franska enmansprojektet Alcest. Detta genom musiktidningen Gaffa i en recension av albumet Écailles De Lune. Redan i recensionen, med lockord som shoegaze och black metal, var jag fast. Det är få tillfällen jag minns när jag hört en specifik artist för första gången. Första gången jag hörde Alcest är däremot ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Forsande gitarrcrescendon alternerade över sträva black metal-skrik och svävande ljus shoegazesång i ett klimat större och vackrare än verkligheten. Perfektion från början till slut. Denna gång, nu med sitt tredje album, Les Voyages De L’Âme har Alcest gjort sitt tredje perfekta album.

Mannen bakom Alcests musik, Neige, lyckas precis som på de föregående albumen Écailles de Lune och Souvenirs d’un Autre Monde att skapa ett ljudlandskap som inte bara följer betraktaren till en annan sfär, utan bjuder och förtrollar även lyssnaren till ytterligare sinnestillstånd inom sfärerna. I vissa skeden tvingas man dock ner på jorden. I albumets sjätte spår Faiseurs De Mondes målar jag upp en bild av Neige själv, som millimeter för millimeter, försöker borra lyssnarens huvud genom en vägg av tegelsten. Detta både genom råskrikandet och den nästan domnande vaggsångsliknande sången.

Jämfört med förra albumet är låtarna på Les Voyages De L’Âme en slags motsvarighet till den amerikanska filmen Memento av Christopher Nolan. De har en omvänd struktur. Ett par av låtarna på Les Voyages De L’Âme inleds exempelvis väldigt intensivt, något som inte hört till vanligheten tidigare. Skivans allmänna ljudbild går mer i shoegazets tecken än svartmetallens. Lika mycket som black metal-delen blivit nerbantad i ljudbilden, lika mycket har den dragits till sitt yttersta i vissa avseenden. Mer inspiration från modern och aggressivare black metal har hämtats, snarare än att förlita sig på ambivalensen och romantiken från genrens klassiska era som främst finns på debutplattan Souvenirs d’un autre monde. Det finns däremot inte en enda del av albumet som inte andas Alcest rätt igenom. Ett genomgående avantgardiskt drag som i över tio års tid gett upphov till, den förvisso mindre glamorösa genretituleringen ”blackgaze”, men gett desto fler människor fullständigt makalösa musikupplevelser. Någonting som avslutande, storslagna och tårdrypande låten Summer’s Glory framhåller. Nostalgiska minnen från en avlägsen tid som orsakar en kallsvettig känslomässig överstimulans. Jag vaknar upp. Var är jag?