Årskrönika V: Rasmus Jerndal

Håkan Hellström, Cirkus 2011, Foto: Victor Lundmark/520

Att sammanfatta 2011 känns lite som att sammanfatta en större del av mitt liv. Jag har bara levt i arton år och endast varit aktiv när det gäller musik sedan jag var elva. Händelsemässigt har en hel del av allting i musikväg jag upplevt inträffat de senaste tolv månaderna.

2011 har utan tvekan varit förändringarnas år. Tryggheten i indierockens enkla värld byttes ut mot en för mig okänt electro-värld, hip-hopen blev hipster och ungdomar jämngamla med mig själv tog sig ut i världen. Mitt musikintresses utvecklingskurva tog fart med 300 km/h och verkar i dag inte ha någon ambition att stanna upp.

När januari slog upp portarna för 2011 fick jag nys om The Vaccines och trodde jag hade koll. Som tur var slogs den sanningen snabbt i bitar och jag med min skivsamling innehållandes ett spektrum som sträckte sig från Slayer till Broder Daniel fick ett rejält ansiktslyft med hjälp av vänner med bättre koll. Tidiga förälskelser försvann ur mitt veckoliga lyssnande för att ersättas av band jag hoppades att knappt någon hade hört än. Däremot hade jag svårt att släppa taget om Göteborgssonen, vars betydelse jag försökt minimera utan att lyckas. Håkan Hellströms första spelning på Cirkus var det första riktiga i konsertväg jag gick på för året. Klubbland byttes ut mot Förhoppningar och regnbågar och jag fick min första chans på 520. Fullkomligt medveten att jag inte är i närheten av att vara bland hans mest hängivna (läs: besatta) fans är jag ganska stolt över att ha sett Nitaregatans egen Tommy Lee sex gånger på ett års tid.

När sommaren stod för dörren tog någon tag i mig och lät mig upptäcka den här låten. Den blev soundtracket till en sommar som annars musikmässigt präglades av The Pains of Being Pure At Hearts Belong och IS TROPICALS Native To. Just att kombinera distade gitarr-/basljud med enkla syntmelodier är en trend som gör sig lika fantastiskt bra i tysk lera som på Stallarholmen klockan 01:30.

På tal om tysk lera, tillsammans med 520-Theodor och hans bror for vi till Hamburg, gick på DOCKVILLE och vägrade Way Out West. Plötsligt bleknade mina tidigare festivalupplevelser märkbart och jag ville inte åka hem trots hällregn. Those Dancing Days som 2005 startade i min hemort Nacka i östra Stockholm stod plötsligt på scen inför 10 000 och jag insåg kanske för första gången vad det innebär att förverkliga sina drömmar. Editors förkroppsligade ordet storslagenhet och vi var yngsta reportrarna på plats.

Som minderårig är det inte alltid jättefestligt att få kalla handen av statens regler angående konsertbesök i lokaler där det serveras alkohol. Min musikhöst bestod, i stället för att skaka av förtjusning till ”As Young As Yesterday” på Strand, mestadels av att rota bland diffusa trender på Soundcloud och hoppas på att Youth Lagoon ska resa över Atlanten för att bevisa sin storhet på Debaser.
Mest av allt förbannar jag mig över att jag i år inte kunde gå på Metronomys spelning på Debaser i våras. Tillsammans med Yelle, The Horrors och John Maus stod de för album som jag vill bära med mig in i maya-kalenderns sista år.

Jag kan ha skrapat lite på ytan till allt under detta senaste år. Jag tog mig inte särskilt djupt någonstans. I denna förändringens period jag tagit mig igenom har jag kommit ut lite mer kunnig och tryggare än tidigare. Ändå står jag mig slätt mot redaktionskolegor som var och varannan minut föreslår band mer förvånande än de tidigare.

2012 får mer än gärna bjuda på allting 2011 hade förmåga att visa upp. Egyptian Hip-Hop kommer albumdebutera och Stone Roses gör comeback på riktigt. Kanske kan till och med någon festival få för sig att boka Polarkreis 18, ingenting är ju omöjligt. Sextondelstakterna lär föra både mig och alla andra till Debaser så småningom, nu som myndig gör jag min debut där på Cymbals Eat Guitars. Inledningen på en förhoppningsvis lång relation, där jag och antingen Victor Lundmark eller Theodor Wilson står och diskuterar om Fanzine verkligen är så fantastiska eller varför Radiohead inte kommer att besöka Sverige. Dagen då vi byter samtalsämnen är det nog dags för 2013.

  • Mathias

    Egyptian Hip-Hops album ser jag sjukt mycket framemot!!!