Årskrönika III: Klas Eskilson

Youth Lagoon

När beslutet fattades att vi på redaktionen skulle skriva varsin årskrönika ställde jag mig frågan: Hur ska jag på ett rättvist sätt kunna sammanfatta mitt livs mest intensiva år i en krönika? Det kändes snabbt ganska hopplöst, för om vi räknar bort musiken har jag i år gått sista terminen på gymnasiet och 13 år av skola tog slut, jag har skrivit en nästan oändligt lång rapport till mitt projektarbete, jag har tagit studenten, jag har skaffat en fast anställning och börjat jobba på riktigt.

Om vi sen tar med musiken i denna beräkning så får vi lägga till att jag gått på så många konserter att jag tappat räkningen, varit på tre festivaler där jag fotat och skrivit, inlett andra årgången av listan och 520 i helhet samt mycket mer än så. Och förutom detta har en av vår tids musikgiganter Amy Winehouse gått bort, och är numera med i The 27 Club. Framtidshopp såsom Youth Lagoon har debuterat, giganterna Red Hot Chili Peppers har släppt sin efterlängtade nya skiva och WU LYF har genom sin existens talat om för oss att det är dem vi ska lyssna på. Utöver mitt liv och musiken så har vi haft den arabiska våren med allt vad den innebar, vi har haft Kim Jong-Ils bortgång, vad som kallas kapitalismens förfall med eurokrisen och så har Berlusconi avgått.

Förstår ni nu vad jag menar med att det känns lite hopplöst? Bra. För det är med alla dessa tankar i huvudet som jag nu sitter här och skriver, men det är också med dessa tankar i huvudet som jag kan konstatera att det inte är helt hopplöst. Musikåret 2011 har varit intensivt och jag kan helt enkelt inte sammanfatta det på något sätt. Däremot så kan jag ju konstatera vad som varit viktigast för mig under året, vilken musik och vilka tillfällen som jag fortfarande minns nu när det knappt är något kvar på året.

Fleet Foxes. Foto Klas Eskilson/520

Den bästa spelningen jag såg i år går inte riktigt att avgöra eftersom det är två spelningar som slåss om den titeln. Två spelningar med samma band – Fleet Foxes. De gånger jag sett dem är i London på Hammersmith Apollo och den andra gången var på Way Out West. Det är något särskilt med att se dem. Man hamnar i ett mysigt sinnestillstånd som efter ett tag blir närmast beroendeframkallande. Den sämsta spelningen var på Putte i Parken när jag såg Rasmus Seebach. Redan innan spelningen hade jag listat ut att det skulle vara ganska värdelöst, men trots detta blev jag imponerad av hur urusel hans musik var. Med två rumpskakerskor på scenen kändes det mer melodifestival än konsert.

Musiken jag lyssnat på hemma och i min iPod under 2011 har präglats av en nyfunnen kärlek till hiphop, tillsammans med lite (läs: mycket) Bon Iver, Fleet Foxes, Youth Lagoon, Jens Lekman, Justice och Tame Impala. Jag hoppas att 2012 bjuder på mer av detta, samt att få höra mer från lovande band som Trophys och Daymare och så ser jag fram emot ny musik från The XX, Vit Päls, Miike Snow, Sleigh Bells och många fler.

Jag hoppas att 2012 blir som en förbättrad version av 2011, för det senaste året har nog varit det bästa året i mitt liv hittills, både musikmässigt och privat.