Årskrönika I: Victor Schultz

Bobby Gillespie från Primal Scream

Min tanke är att inleda den här årskrönikan med ett erkännande. 2011 har varit ett år då jag ägnat alldeles för lite tid åt ny musik. Som jag vore en åldrad nöjesjournalist har avstegen från det säkra och trygga blivit allt färre. Istället för att sluka det senaste har jag ofta grävt djupare i det gamla. Istället för att sensommarhaussa Wu Lyf har jag fingrat på Johan Kugelbergs praktverk om Velvet Underground. Istället för att försäkra mig om en plats på Is Tropicals Debaserspelning har jag slängt mig blodig till Primal Screams nostalgifest på Münchenbryggeriet. Ett tråkigt musikår har det i alla fall inte varit, faktum är att vi haft det fruktansvärt trevligt tillsammans, musiken och jag.

Att definiera musikåret som gått vore att erkänna 80-talets betydelse som influens och samtidigt intressera sig allt mer för det tidiga 90-talet. Flera band med ett vått, bitvis elektroniskt sound ackompanjerat av distade gitarrer har satt sin prägel på 2011. Band med ena foten tydligt förankrad i synthens årtionde, band som lyssnat väldigt mycket på The Jesus and Mary Chain. Då tänker jag exempelvis på Craft Spells, Girls, The Pains of Being Pure at Heart och svenska Korallreven. Vidare stod purpursonen Prince för årets kanske mest mytomspunna spelning med sin vulgära och storslagna popkavalkad på Way Out West i augusti månad . Ytterligare händelser som styrker tesen är Daft Punks soundtrack till uppföljaren till den futuristiska kultfilmen Tron  – från 1982 - och en mastodontnekrolog över melankolins subtila mästare The Smiths.

Samtidigt närmade sig som sagt 90-talet, först med Primal Screams återvinningsturné baserad på 1991 års Screamadelica-album. Efter att ha spelat på det återuppstådda Hultsfred i somras beträdde de åter svensk mark ett par månader senare och fick då Münchenbryggeriet att trancehoppa till de färgglada – och numera ålderdomliga – tonerna. Som en tidig julklapp släpptes sedan nyheten att Stone Roses återförenas, vilket i klassisk brittisk anda pissades på av Happy Mondays Shaun Ryder. Följaktligen är en inte alltför vild gissning att gänget som sänkte Factory Records blir nästa band att delta i denna påbörjade revival. De amerikanska banden och deras självbild borde alltså ta sig i akt när årtiondet som tillhör de brittiska öarna närmar sig.

Årets bästa band/artist då? Trots en misantropisk läggning av black metal-dignitet – redaktionsvän Klas vet vad jag talar om – är Pascal och deras musik otvivelaktigt vad jag lyssnat mest på detta år. Med en halv platta i ryggen (den andra halvan gick till Matthias Alkberg), besökte de Way Out West och senare Stockholm och Debaser Slussen. Som alltid drypande av mörker, som alltid skuggade av en blytung skymning, manglade de fram Peter LeMarc-dängan Håll om mig. Den svenska rocken har inte låtit så kraftfull på länge. Något mer? Tack till Arcade Fire för att de äntligen kom tillbaka till Stockholm.

Victor Schultz

Du kan kontakta Victor på victors@femtjugo.se.