#II 28 — Rule Britannia!

#II 28 - Rule Britannia! Illustration: Ylva Karlberg/520

Det är inte helt obefogat att kalla Storbritannien för popens hemland. Med band som The Beatles, Rolling Stones och Kinks slog där popmusiken igenom för den bredare massan på 60-talet, och därifrån spred sig popeuforin över hela världen. Fantastiskt! I veckans lista har vi helt enkelt valt ut ett gäng låtar med artister från detta fantastiska land. Öppna veckans lista med Spotify →

By Your Hand – Los Campesinos!

Jag minns en geografilektion någon gång under mellanstadietiden. Någon nämner Wales varpå en tjej i klassen får något chockat i blicken och utbrister ”VAD är det?!”. Ja, Wales må vara hela Storbritanniens okända minsting, men de är åtminstone ursprungsområdet för popbandet Los Campesinos! som just nu är aktuella med stundtals förtjusande albumet ”Hello Sadness”. Architecture in Helsinki möter ett Arcade Fire som fått i sig alldeles för mycket socker. Ungefär så låter detta.

I’m Not Gonna Take This – The Pigeon Detectives

Till alla er som tycker det är omöjligt att avgöra skillnaden mellan The Pigeon DetectivesThe Wombats ochThe Cribs; ni är inte ensamma. En minnesregel kan i alla fall vara att Pigeon betyder duva och att The Pigeon Detctives sångare Matt Bowman passande nog, under större delen av bandets konserter, befinner sig i luften (googla på några live-bilder så förstår ni). Här är ett spår från engelsmännens otroligt ösiga skiva Emergency.

Standig Still – The Brothers Movement

Kuppar in denna då Irland trots allt inte är del av Storbritannien. Förhoppningsvis förlåter ni mig när ni hör ni hör The Brothers Movement och deras lovande shoegazemangel. Den klassiska brittiska poptraditionen finns där, liksom Primal Screams täta konstruktioner och The Jesus & the Mary Chains råa gitarrer. Vill ni bredda er kunskap väg gäller den Irländska alternativscenen ännu mer rekommenderas även sångare Danda Paxtons nya band Sweet Jane.

Running the World – Jarvis Cocker

Att Jarvis Cocker fortfarande regerar över britpopen, ett decennium efter 90-talets slut, gjorde han klart när Pulp spelade på Way Out West i somras. Alltid lika trivsamt elegant och provokativ, alltid lika kåserande och nedlåtande, som en galjonsfigur för britterna i sina bästa stunder bjöd Cocker ut sin stoltserande pop.

Fit But You Know It – The Streets

När den här låten kom år 2004 med plattan A Grand Don’t Come For Free var jag i fjällen med min familj. Stugan vi hyrde låg närmare tre mil från backen, så det blev en del bilåkande varje dag, och med bilåkande kommer radiolyssnande. P3 var stationen som gällde, och där cirkulerade denna låt friskt. Jag tokgillade den medan min syster avskydde den. Hon verkligen hatade den och jag och mitt tolvåriga jag kunde knappt sitta still. Jag förstod ju inte riktigt texten eller så, men vem behöver det när man har ett bra beat?

We Broke Free — Metronomy

Man kan väl egentligen inte kalla We Broke Free för det inledande spåret till Metronomys platta The English Riviera? Men inte heller kan man ju kalla låten The English Riviera för det eftersom det knappt är en låt, och således inte inleder skivans musikaliska sida, utan snarare image. Man kanske kan säga att det är den första låten, men andra spåret? Nog resonerat, det är en grym låt från ett grymt band och en grym platta. Lyssna.

Lights Out, Words Gone – Bombay Bicycle Club

Ett brittiskt band som var med på första listan någonsin här på 520 måste ju även vara med när vi har en lista med enbart brittiska band. Det är såklart Bombay Bicycle Club det handlar om, Londonkvartetten som tog indievärlden med storm med den debuten I Had The Blues But I Shook Them Loose. Här hör vi ett av spåren från det senaste albumet – A Different Kind of Fix.

This Is the One – The Stone Roses

Från Manchester, precis som alla andra, kommer Ian Brown med kamrater.De är ju, trots allt, nu vänner efter alla bråk. Det enda jag egentligen vill ha svar på nu är hur setlisten för turnén kommer att se ut, och om det fiktiva bandet Brown  i Killinggängets ”Percys Tårar”  hade tagit sitt namn som en ironisk grimas till Madchester-scenen. Egentligen bryr jag mig föga. Gitarrsoundet är nog för att man ska börja prata om förkärlek till effektpedaler och den känslosamma innebörden i att vara kär.

The Red Fox – Big Country

Inget Storbritannien utan Skottland. Inget Skottland utan Big Country. Trots att det var ungefär tjugofem år sedan arbetarklass-hjältarna gjorde en bra platta visade de i sina bästa stunder hur bra skottsk musik kan låta. Istället för Glasvegas får ni denna vecka deras föregångare. Håll till godo med de Dav Murrayexcentriska gitarrerna.

Rano Pano – Mogwai

Om jag fick chansen att välja Skottlands nästa nationalsång skulle jag förmodligen välja antingen denna låt ellerWhite Noise från samma album. Skottska Mogwai har skapat musik sedan mitten av 1990-talet. De släppte tidigare i år det fenomenala albumet med den ännu fenomenalare albumtiteln Hardcore Will Never Die, But You Will där bland annat ovanstående låtar finns med. Låten White Noise är förvisso betydligt mer melodiös och harmonisk. Rano Pano är dock ett depressivt och episkt lo-fi stycke som inte blir slagen av många låtar på min årsbästalista.

Ylva Karlberg

Du kan kontakta Ylva på ylvakarlberg@gmail.com.