Bass Drum of Death: ”Jag hatar snö”

UTRECHT, Le Guess Who?
På onsdag spelar Bass Drum of Death på Lilla Hotellbaren i Stockholm. 520 mötte upp duon på Hostel Strowis i Utrecht för att prata om recensioner, TV-inspelningar och dåligt väder. 

Bass Drum of Death. Foto: Theodor Wilson/520

För ett antal år sedan startade du, John, Bass Drum of Death. Då var det bara du, en gitarr och en bastrumma. Hur såg dina förväntningar på detta band ut på den tiden?

John Barret: Jag hade inga förväntningar. Jag satt bara på mitt rum, skrev låtar och stampade på en bastrumma samtidigt som jag spelade gitarr. Det var så jag skapade mina låtar. Sedan försökte jag spela in det på ett coolt sätt. Det fanns verkligen ingen särskild avsikt med detta projekt utan jag ville bara bli bättre på att spela in och lära mig mer om hur jag själv kunde skriva låtar. Nu är jag glatt överraskad över hur långt det här har kommit.

Hur kommer det sig att du sedan anslöt dig till Bass Drum of Death, Colin?

Colin Sneed: John och jag hade spelat tillsammans tidigare i olika band, men jag har faktiskt ingen aning om hur det här gick till. Jag fick frågan om jag ville följa med på turné och svarade ja. Jag hade dock aldrig riktigt spelat trummor tidigare, men det löste sig ju ändå.

J: Ja, han hade ju knappt spelat trummor tidigare, men jag visste att han skulle fatta och uppskatta det jag höll på med. Jag visste att han var bättre på gitarr än jag och tänkte att han kanske även skulle kunna hantera trummor. Sedan körde vi bara på och det är väl i stora drag så det hela gick till.

Hur lärde ni känna varandra får första början?

J: Vi växte upp tillsammans, var skolkamrater och sådär.

Tidigare i år släpptes ert debutalbum. Läser ni recensionerna som albumet får?

J: Jag läser faktiskt en hel del av dem. Vissa är väldigt roliga. Jag kan alltid avgöra om recensenterna har spenderat mer än två timmar med att lyssna på albumet. Det märks definitivt när folk bara lyssnat på det en enda gång och sedan skriver en recension. Sedan finns de som man ser har lyssnat i en vecka. Även vad gäller negativa recensioner går det att se när någon lagt ner längre tid på att lyssna igenom skivan, de brukar kunna ta upp en hel del intressanta synpunkter då. Rent generellt försöker jag dock att inte bry mig allt för mycket. När man kommer till kärnan så är en recension egentligen bara en snubbe med en dator och några åsikter.

Vad är det du ser i recensionerna som gör att du kan avgöra om recensenten har ägnat albumet mer eller mindre tid?

J: När jag var färdig med albumet lyssnade jag på det, fram och tillbaka, i typ en och en halv månad för att höra att de flöt på som jag ville. När man lyssnar riktigt länge så börjar man kunna skilja de riktigt bra låtarna från de mer halvdana. Det är mest det jag märkt, de som lyssnat på albumet under en längre period kan tydligare peka på brister hos de låtar som inte är fullt så starka som resten.

C: Recensioner är så konstigt! Jag läste nästan allt som skrevs om den här skivan och det var ingen bra idé. Jag kommer förmodligen aldrig göra så igen.

Betyder recensionerna på något sätt lite mindre för dig, Colin? Eftersom du inte var med i det här projektet från början menar jag.

C: Nja, alltså jag gillar ju albumet såklart. Men om jag läser en recension så känner jag mest att de kanske gillar samma låtar som jag själv gör. Själva värderandet av det hela är inte så viktigt. På sin höjd kan jag känna att jag håller med om någons åsikt.

Det finns ett klipp på YouTube där ni är med i en TV-show (Fuel TV, red.anm.) och bland annat spelar en låt med OFWGKTA-medlemmarna i MellowHype. Detta måste vara första gången ni varit med i TV, eller?

J: Det stämmer, det var vårt första TV-framträdande. Vi var kompband åt MellowHype när de körde en av sina låtar, plus att vi spelade en av våra egna. Vi var med i det där programmet två kvällar i rad. Hela grejen var väldigt häftig, men det sjuka var att vi fick spela in allting klockan 9 på morgonen. Dessutom spelade vi inför en hopplockad publik som typ fick 20 dollar var för att stå där och klappa händerna.

Så det var med andra ord inte samma publik som satt med i själva programmet sedan?

J: Precis! De spelar in musikframträdandena före själva showen. Det var så sjukt, för vi spelade vår låt varpå programledaren kom ut och skakade hand med oss iklädd en skjorta. Sedan spelade vi MellowHypes låt och möttes efteråt av samme programledare fast i en helt annan skjorta. Så vi bara: ”Vad fan bytte han för?!”. Sedan fattade vi att de ju skulle dela upp detta i två program. Alltså, det där är en skum underhållningsbransch jag inte riktigt fattar.

Ert album har som sagt recenserats flitigt och ni gjorde ju dessutom den här TV-inspelningen vi precis har pratat om. Börjar ni så smått se er själva som kändisar?

J: (Skratt) Verkligen inte! Jag blir fortfarande jätteförvånad när folk vill att jag ska signera skivor och sådant. Jag känner liksom: ”Är du verkligen säker på att du vill det? Varför då?”.

Kommer ni någonsin att vänja er vid det?

J: Förmodligen inte.

På onsdag besöker ni vår hemstad Stockholm i Sverige. Vad har ni för förväntningar på att åka tid?

J: Jag har hört att samtliga tjejer är väldigt snygga där. Så jag förväntar mig 100 procent heta tjejer!

C: Hm, dessutom…

J: … antar vi att det kommer vara svinkallt. Vi kommer ju från den amerikanska södern, så jag hatar kallt väder. Jag hatar snö, jag hatar all sådan skit! ●

Bass Drum of Death. Foto: Theodor Wilson/520

Intervju av Victor Lundmark, foton av Theodor Wilson och Victor Lundmark

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.