#II 26 — Le Guess Who?

#II 26 - Le Guess Who?. Illustration. Ylva Karlberg/520

Som enda svenska media, så vitt vi vet, kommer vi i redaktionen fara till Nederländerna och Utrecht och besöka festivalen Le Guess Who?. Det är en festival vars line-up inte består utav de mest välkända namn, utan festivalen har snarare fokuserat på att boka bra akter som inte alla redan sett. Festivalen till ära så har vi såklart festivalat till sidan lite, vilket du kanske ser där uppe. Öppna veckans lista med Spotify →

Can’t Ignore My Heart – Gross Magic

Gross Magic är bästa bokningen vi missar på Le Guess Who? Anledningen till detta är det så kallade ”livspusslet” (ni vet när man ska kombinera tid, pengar och aktiviteter på ett friktionsfritt vis). Musikaliskt påminner Gross Magic en del om Wavves med sin brusiga ljudbild och träffsäkra indierockmelodier. En ännu ganska outforskad diamant.

MindKilla – Gang Gang Dance

Den perfekta kombinationen av Bollywood-film och superpsykedeliskt indiedisco. Med ”MindKilla” känns det som att innovativa Gang Gang Dance verkligen når toppen av sin förmåga. Det finns något väldigt spännande i låtar som är så komplexa att man skulle kunna dela upp dem i bitar och betygsätta 20 sekunder åt gången eftersom ingenting kommer låta som det gjort precis innan. Näst sista akt att spela på största spelstället Tivoli Oudegracht (där Panda Bear sedermera ska stänga hela festivalen).

New Brigade – Ice Age

Ice Age är Bulldozerifierad postpunk med en söndersliten själ. Det går våldsamt snabbt och när det är över har man knappt hunnit uppfatta hur detta fundamentala mangel slagit undan benen på en. Ett som är säkert är dock att New Brigade är en låt perfekt att slänga sig blodig till i någon utsliten källarlokal. Eller på Le Guess Who då.

Up Past The Nursery – Suuns

Suuns har, förutom att ha blivit bokade till en festival med cool line-up, blivit valt till bästa nya band 2011 av NME, vilket, om du frågar mig, är helt befogat. Med låtar som Arena, PVC, Armed for Peace och denna – Up Past The Nursery – visar bandet en stor bredd i sin stil och färdighet att spela musik som man rycks med i. Jag har gått runt och nynnat på denna låt i snart en vecka, så det sticker lite att jag inte är en del av delegationen som på fredag flyger till festivalen.

Cathode Girls – Com Truise

I en halv evighet skulle jag kunna fortsätta att hylla introt till Com Truise:s Cathode Girls. Det är helt enkelt ganska fantastiskt. Det som Seth Haley, mannen bakom namnet, ofta lyckas med i sina låtar är att koka ihop något synth-electro-funk som på vissa sätt har hörts förut, och på andra sätt är något helt nytt.

Silky Eyes – Puro Instinct

Mjuk och lite skev shoegaze från den amerikanska västkusten. Bandet består av systrarna Skylar och Piper Kaplan, 16 och 23 år, som nyligt släppt sitt debutalbum Headbangers in Ecstasy och spelat på bl.a. Way Out West. Det finns som sagt något skevt, kanske bristfälligt i Puro Instincts musik, samtidigt som det är vackert pubertalt och oförstört. Ungefär som en indianstam i Amazonas som inte än nåts av vår civilisations nedbrytande komponenter, typ.

You Can Count On Me – Panda Bear

Få artister lyckas skapa ett soloprojekt som låter lika bra som bandet man själv kommer från. Panda Bear från Animal Collective, eller Noah Benjamin Lennox som han egentligen heter, är dock ett undantag. Hans drömska lo-fi med inslag av stämsång och beats gör sig speciellt bra i denna elegi om avsaknade av tillit. Vi är spända att få se hur hans musik kommer att göra sig i en mörk klubblokal i Holland.

Nerve Jamming – Bass Drum of Death

Duon bestående av sångaren och gitarristen John Barrett och trumslagaren Colin Sneed från amerikanska staden Oxford i Mississippi spelar en livligt dånande indiegrunge. Gruppens rytmiskt medryckande trummor går väl i takt med de väldigt mustiga och fylliga gitarrkompen. Att inte imponeras av den smarta och tajta låtstrukturen känns i det närmaste som en omöjlighet om man uppskattar bra grunge-, punk- eller indierock.

Hearts – I Break Horses

Det finns väldigt mycket att älska i Stockholmsbaserade I Break Horses.  Att de har den kanske snyggaste musikartist-hemsidan jag sett. Deras fantastiska drömska övergångar i låten Hearts, och hur de lyckas fånga det bästa avThe Radio Dept. och lyckas göra det oerhört shoegaze-fängslande. Därför är det för oss väldigt olyckligt att gruppen krockar tidsmässigt med ovanstående amerikanska duo på festivalen. En logistisk prioriterings-nöt som för oss är jobbig och svår att knäcka.

Swords – Zola Jesus

Zola Jesus gör mystisk, elektronisk musik à la Kollektiv Turmstrasse möter Baconhead och lånar in Florence Welch på sång. En makaber intressant som är som upplagt för succé. Intressant är att 520 faktiskt missade ryss-amerikanskan på Dockvile tidigare i somras. Någonting vi nu får chansen att återupprätta. Att tacka nej till Nika Roza Danilovas musik live sägs nämligen vara kombinerat med stora doser ångest.

Ylva Karlberg

Du kan kontakta Ylva på ylvakarlberg@gmail.com.